Dålig människosyn i drogdebatten?
Måndagen den 20/01 deltog jag och Danne Sundman i Ålands Radios programpunkt Måndagsrapporten. Vi var där för att diskutera narkotikapolitik. Mot bakgrund av den diskussionen inleddes en ny på Igge Holmbergs facebookvägg, som rasade som värst under tisdagskvällen 28/01. Diskussionen handlade om huruvida vi ska behålla de narkotikapolitiska förbuden eller om vi ska avkriminalisera/legalisera alla droger/cannabis. Vi var ett drygt tiotal personer som under diskussionen kritiserade det rådande förbudet, merparten av oss är ungdomar. Till förbudsförsvararna hörde bland andra Glenn Koskinen och Danne Sundman.
Flera av oss som ställde oss kritiska till de rådande förbuden ifrågasatte hur effektivt War on Drugs (från och med nu: WoD) har varit. WoD inleddes i början av 70-talet och är helt enkelt ett krig för att rensa (väst)världen på narkotika. Åtgärder som kan sorteras under WoD är exempelvis amerikaledda militära insatser i sydamerikanska länder i vilka det produceras kokain, eller i Afghanistan där det odlas opiumvallmo. Det går inte att föra ett krig mot narkotikan utan att därigenom föra ett krig mot alla som hanterar och använder narkotikan, alltså är detta inte mer än ett krig mot vanliga människor. Vi vet att WoD varit ineffektivt därför att det globalt idag finns mer droger tillgängligt än vad det fanns före kriget inleddes, och för att det här kriget har gjort narkotikamarknaden otroligt lönsam och vi ser därför stora knarkkarteller i exempelvis Mexiko som kan kamma hem miljardbelopp genom smuggling och försäljning. Allt det där för givetvis med sig korruption, våld och motvåld.
Jag bad Koskinen och Sundman att berätta hur många människor de tyckte att det var rimligt att den här nolltoleranspolitiken skulle döda i Colombia, Mexiko, Afghanistan och så vidare, innan dessa herrar inte längre tyckte att det var värt det för att b ehålla nollvisionen. De vägrade länge att svara på frågan om hur många människoliv de ansåg sin vision vara värd. Dessutom argumenterade de i övertygelsen att åländska liv skulle skonas av den här politiken, vilket utöver att vara väldigt svårt att bevisa dessutom med stor sannolikhet är felaktigt, med tanke på att WoD hållit på i 40 år utan större framgångar. För att inte tala om att åländska liv förlorats ändå, under de senaste 40 åren, trots alla förbud och trots allt krigande.
Till slut skrev Koskinen att han ”anser att ger man sig in i kriminell verksamhet så får man själv bedöma riskerna. Inga siffror behövs alltså. Ingen ska behöva dö pga narkotika”. Och till slut skrev Sundman att ”Ingen ska behöva dö, helst. Var inte så naiv att du tror att en legalisering av cannabis på Åland räddar livet på någon någonstans”. Enbart i drogkriget i Mexiko har över 60 000 människor dött sedan år 2006. Sundman har dessutom mage att hävda att vi som kritis erar WoD har en dålig människosyn! Han, som visat att han inte bryr sig det minsta om att mer än den dubbla åländska befolkningen dödats, bara i Mexiko, för hans moralistiska politiks skull! Det är inget annat än ett hån.
De hävdar att det här skulle rädda åländska liv. Samtidigt menar Koskinen att de ålänningar som dött till följd av missbruk enbart har sig själva att skylla, då de ”gett sig in i kriminell verksamhet”. Det är smutsigt och lågt, för vägen dessa herrar förespråkar offrar hundratusentals människoliv över hela världen för en politik som inte ens fungerar. För sin nollvisions skull. De här tankegångarna visar på en otrolig inskränkthet, då dessa personer verkar värdera ålänningar mycket högre än vad de värderar någon annan, samt att de verkar mena att det lidande som inte sker direkt utanför köksfönstret inte är värt att göra något åt.
Vi som deltog i diskussionerna har mer eller mindre mindre beskyllts för; att vara pårökta, att vara avundsjuka socialister, att inte vara vuxna, att vi inte kan förstå för att vi inte har barn, att vara väldigt unga och därmed inte upplevt livets baksidor, att ha haft en taskig uppväxt, att vara naiva, att vara aningslösa och verklighetsfrånvända, att vara omogna och inte kloka, att bara söka ekonomisk vinning, att vara missbrukare, att inte kunna ta in information för att vi ”använt droger”, att vara destruktiva samt att vi behöver växa till oss. Som en parentes tycker jag att det är värt att nämna att det ofta talas om att ”debattklimatet måste förbättras” och att ”det är så svårt att få in unga i politiken”. För att inte tala om att den ovan beskrivna hållningen är väldigt svår att förena med att exempelvis Sundman förespråkat rösträtt för 16-åringar – i diskussionen lyfte han nämligen inte ens ett ögonbryn åt den uppenbara åldersdiskrimineringen.
Följaktligen undrar jag, som 21-årig medborgare, vid vilken ålder mina åsikter börjar räknas. Jag har passerat både den nya och den gamla myndighetsåldern, så vad är problemet? Det faktum att jag förespråkar en människocentrerad politik som är väldigt obekväm för dem vars indoktrinerade narkotikapolitiska skygglappar hindrar dem från att ens överväga att diskutera alternativ till ett globalt knarkkrig? Det är inget annat än skamligt att förringa, trivialisera och ogiltigförklara på det här sättet, och det kommer dessutom bland annat från en erfaren lagtingsledamot som talar om sin goda människosyn. Vi måste komma ifrån stigmatiseringen av den här frågan så att vi kan hålla en vettig dialog och nå lösningar. Det är bäst för oss alla. Vi måste ta ansvar både internationellt och lokalt.
William Ramsdahl
