Dags svälja stoltheten?
Efter lång väntan och hårt arbete kunde Ålands Framtid publicera den av så många efterfrågade vitboken. Med egna medel och omfattande ideellt arbete anlitade vi en grupp internationellt välrenommerade forskare och gjorde landskapsmyndighetens jobb. Vid ett välbesökt seminarium presenterades verket och de positiva omdömena var många.
Men vad hände sedan? Inget, utom att ett fåtal, med landshövdingen i spetsen, ganska valhänt försöker såga vitboken.
”Vitbok för utveckling av Ålands självbestämmanderätt” är inte den ”självständighetshandbok” många förväntade sig, utan en analys över möjligheterna och behovet av att utveckla den åländska självbestämmanderätt som fastslogs i och med självstyrelsens födelse. Vad har nu detta med självständighet att göra? Jo, enkelt uttryckt är självstyrelse och självständighet endast olika mått på självbestämmanderätt. Ju mer självstyrelsen utvecklas, desto ”självständigare” blir Åland.
Vår vitbok har alltså lika mycket att erbjuda progressiva självstyrelseutvecklare som oss självständighetsvisionärer. Något som publiken med ganska stor förvåning noterade på seminariet. Och som klart och tydligt visar det vi hela tiden hävdat, att vägen till självständighet är den samma som reell utveckling av självstyrelsen; vi stannar bara på olika ställen. Myten om att självstyrelseutveckling och självständighetssträvan skulle vara helt olika saker är härmed bevisligen överspelad.
Forskarteamet i vitboken fastställer att självständighet är fullt möjligt liksom att det finns flera vägar att gå, samtliga fredliga.
Knappast förvånande är att hårt och målmedvetet arbete krävs för att nå det målet. Att till exempel landshövdingen, statens högsta tjänsteman på Åland, har en avvikande åsikt är helt naturligt. Landshövdingens uppgift är ju att bevaka Finlands intressen där utveckling av den åländska självbestämmanderätten tydligt hör till det minst prioriterade.
En, bland många viktiga frågor som vitboken tar upp, är den alltid brännande språkfrågan; vem utgör minoritet och hur skall den behandlas. Den klassiska uppfattningen är att svenskan på Åland är en minoritet i Finland vars rättigheter är skrivna i berget så länge Åland hör till Finland. En del går så långt att de påstår att självstyrelsen i sig är onödig som minoritetsskydd.
Men precis som så gärna påpekas i debatten; samhället omkring oss är i ständig förändring och gårdagens sanningar är inte nödvändigtvis dagens. Ett nytt begrepp är ”minoriteter inom minoriteter”. Det vill säga, den åländska, i Finland, svenskspråkiga minoriteten innehåller även en mindre, på Åland, finskspråkig minoritet. Och kraven från omvärlden, inte minst Finland, är att vi bör ta hand om denna trots vårt eget minoritetsskydd. Fenomenet, liksom åtgärdskraven, beskrivs i vitboken.
Här uppstår ett svårfrånkomligt faktum; om Åland blev självständigt skulle inte kraven från omvärlden förändras nämnvärt från dagens situation, däremot kunde svenskan som ensamt samhällsbärande språk skyddas juridiskt på ett helt annat sätt genom att skriva in skyddet i själva konstitutionen. Med ett så starkt juridiskt språkskydd och möjligheterna till samarbete fullt ut även västerut, kan ålänningarna till och med generöst ta hand om sina språkliga minoriteter. Ett annat svårfrånkomligt faktum är att Ålands språkproblem helt handlar om tillhörigheten till Finland och den konstgjorda nära kopplingen till det finska samhället.
Ålands Framtid beskylls gärna av vissa grupperingar för att vilja skapa konfrontation mellan finsk- och svenskspråkiga på Åland; ironiskt nog är vi helt uppenbarligen det enda partiet som, genom vår vitbok, både uppmärksammar problemen och även visar en konkret vilja att lösa dessa utan att fördenskull ge upp svenskspråkigheten på Åland. På en väl underbyggd vetenskaplig grund.
Och man kan lika lätt se att olika krav från samma grupperingar, till exempel språkbad på dagis, krav på inofficiell tvåspråkighet genom tvång, uttalanden om att de svenskspråkiga ålänningarna utgör ett problem, är de som egentligen skapar konflikter. Helt enkelt för att kraven varken är självstyrelseanpassade, eller ens underbyggda, och därför upplevs som provokativa. Samtidigt matas den berörda minoriteten med en felaktig bild av att bli diskriminerad.
Vart tog debatten om vitboken vägen? Svaret kan vara att de omsorgsfullt uppbyggda fördomarna om Ålands Framtid och åländsk självständighet fick en allvarlig törn. I stället för att förhärliga självständighet presenterar vi en manual för självbestämmandeutveckling. I stället för att gå till angrepp mot en språklig minoritet tar vi upp konkreta åtgärder baserade på verkliga krav och möjligheter. Nu finns något som alltför länge saknats; en konkret plattform att bygga vidare på. Det är alltså dax att svälja stoltheten, även om det är valår och Ålands Framtid som bjuder på konfekten.
Erik Schütten
Rolf Granlund
Språkrör Ålands Framtid
