DELA

Dags för hjälp utifrån?

Vad skiljer en åländsk politiker från en grekisk, italiensk eller spansk? Eller från en irländsk, portugisisk eller engelsk, eller varför inte en fransk. Antagligen mindre än vi tror. Alla är de demokratiskt valda och alla verkar de inom europeiska demokratier. De flesta av de mera synliga är dessutom yrkespolitiker vars högsta prioritet är att bli omvalda, eller annorlunda uttryckt: att vara tillräckligt många till lags. Dessvärre leder denna prioritering inte automatiskt till att de levererar det väljarna behöver som kollektiv.
Världen är full av personer med förvärvade direkta och indirekta förmåner. Må det sedan vara oskäliga ersättningsnivåer, orimligt korta arbetstider (eller inga arbetstider alls), låg pensionsålder, orimliga naturaförmåner, marknadsförmåner till följd av konkurrensbegränsningar och olika auktorisationskrav, direkta statsstöd i form av bidrag och prisregleringar liksom indirekta i form av till exempel subventionerade transportsystem, riktade skatteförmåner, med mera.
Alla tycker de att det alls inte är något konstigt eller oskäligt i dagens situation. Snarare tycker de att det är helt orimligt att någon ens för på tal behovet av en översyn av förmånssystemen och delar av transfereringssystemen. I det lilla samhället leder detta till tabun, som bara bryts i slutna rum.

I länder där man har låtit statsskulden skena är det snarast så att ”hela befolkningen” åtnjuter oskäliga förmåner. Där drabbas i stort sett alla av de förändringar som krävs för att få stopp på det ekonomiska blodflödet. Det är också därför som stora delar av befolkningen där går ut i generalstrejker och massdemonstrationer. Man tycker att det är orimligt att man skall tvingas avstå från förmåner som man finner både skäliga och förvärvade.
Hur skall en yrkespolitiker, som vill och kanske för sin familjs försörjning till och med behöver bli omvald, kunna genomföra impopulära nedskärningar? Det är nog omöjligt i praktiken, helt enkelt därför att han känner sig nödsakad att sätter sitt omval framom samhällets behov. Saken blir inte enklare om han är en ”långvägare” och själv varit med och skapat det system som nu behöver ändras. Det är, som känt, för att komma runt detta ”demokratiska problem”, som man nu börjat välja in ”icke-politiker” i ledningen för de ekonomiskt mest utsatta europeiska länderna. Personer som kommer in och gör ett jobb och som inte eftersträvar att på sikt bli kvar vid köttgrytorna. Alternativt går in för samlingsregeringar där alla och därmed ingen enskild står som ansvarig.

Kan vi tro att Åland har mera ansvarstagande politiker än de visat sig ha på annat håll, nu när också vi måste stoppa blodflödet i den offentliga ekonomin? Kan vi tro att välmenande samförståndspolitiker, som i årtionden suttit och fördelat tillväxt och samtidigt skapat Västvärldens kanske största offentliga sektor, är tuffa nog att genomföra förändringar som kan visa sig vara mycket impopulära? Eller kommer de i stället att tala om tillväxten som finns runt hörnet och springa till banken för att kunna skjuta problemen framför sig, tills de själva går i tidig pension? Finns det för övrigt någon byråkrati som har reformerat sig själv utan nya krafter?
IMF, ECB och EU är inte illvilliga när de kräver förändringar i de länder som nu är i blickpunkten. De vill väl, och de kan sin sak! Tråkigt nog är det vanligt att nationella politiker inte lyssnar på dem innan de ekonomiska realiteterna tvingar dem därtill. Tänk om Åland kunde vara annorlunda!

Tänk om våra politiker kunde be något externt auktoritativt organ eller en dito expertkommission om råd och förslag till en handlingsplan redan i det här skedet av den ekonomiska nedgången. Vi vet ju alla att en sådan plan behövs. Hur skulle till exempel en Assar Lindbeck-kommissions 113 punkter för förnyelse av Åland se ut? I Sverige genomfördes mer än hälften av Lindbeckkommissions förslag. Resultatet ser vi nu i Sveriges starka statsfinanser. Med en sådan handlingsplan i ryggen skulle det bli mycket lättare, inte bara att fatta de tunga beslut som komma skall, utan också att fatta de rätta besluten. Och besluten skulle kunna tas innan vi tvingas fara till Helsingfors med mössan i handen.
Folke Husell
20.11.2011