DELA

Dags för gris-utbildning

Jag läste i bladet att det har blivit svårare att sälja inhemskt griskött av god kvalitet då marknaden nu är sådan att det blivit ett överskott på griskött. Prisskillnaden blir för stor mellan industriuppfödda grisar och frigående sådana.
Jag förstår att när man står i en butik och väljer mellan två grisfiléer och den ena kostar dubbelt så mycket som den andra så väljer man den billigare. Varför skulle en kund göra på något annat sätt? Han eller hon är väl inte dum?

Emellanåt brukar jag titta på ett program som heter Dragon’s Den eller Shark Tank, beroende på i vilket land det är inspelat. Det är ett gäng finansiärer som får uppfinningar presenterade för sig av nervösa uppfinnare. Målet är att uppfinnaren ska få sin produkt finansierad så att den kan nå marknaden. Finansiärerna är inte roliga, de ställer svåra frågor och kan ibland vara hånfulla. En fråga som ofta kommer upp är hur uppfinnaren ska ”utbilda” sina kunder. Alltså att kunden ska fås att förstå att denna produkt är någonting bra och därmed köpa den.

Här kan det finnas en förklaring till att det går trögt att sälja kvalitet. Jag har bott på Åland några år och därmed i vart fall hunnit doppa tån i den åländska kulturen. Det jag sett är att marknadsföring inte är en paradgren. Det finns varor och tjänster som håller absolut toppklass men det anses väl generande att tala om det och därför marknadsför man det inte och talar inte om var man finns eller ens att man finns. Apropå toppklass; ÅCA:s smör till exempel, används på finkrogar i Stockholm. Det anses gott och det sprätter inte. Tydligen anser man att det är det bästa smöret man kan få tag i för rimliga pengar om man inte ska direktimportera från Frankrike.

Det finns alltså produkter av mycket god kvalitet på ön och enligt min mening måste man tala om det och påvisa skillnaden mot konventionella produkter. Den danska grisen kan vara fullproppad med antibiotika. Vet kunden hur bra en åländsk gris kan ha det? Sådant avspeglar sig förstås på smaken.
Tänk om Åland blev känt för högkvalitativa produkter som kunde exporteras. Ön skulle kunna bli en enklav mitt i all industrimatproduktion. Den åländska flaggan som jag motvilligt måste erkänna är den vackraste i Norden borde smäckas på dessa produkter så att det syns varifrån de kommer. Folk ska ”utbildas” så de vet att här är en kvalitetsprodukt. Till att börja med kan lokaltidningarna besöka producenter som tillverkar extra bra produkter.

Det blir en slags utbildning och måhända någon vågar prova den där dyrare filén och märka skillnaden. Då kanske det inte blir så självklart att i fortsättningen alltid välja den billigaste och de som producerar kvalitet får en chans att fortsätta med detta?
Lars-Erik Litsfeldt