Dags för folkomröstning?
Jonas Bladh undrar i sin ledare varför man ska ha en folkomröstning om kommunindelningen. För att förstå frågan kan det vara bra att läsarna får ta del av mina tankar om varför jag frågar mig själv det? Det är en bra fråga. Också då mina bekanta vet att jag är emot folkomröstning i till exempel frågan om flyktingmottagning.
Jo, det är så att Ålänningarnas behov av och krav på service har ökat. Prognoserna för hur befolkningsstrukturen kommer att se ut många år framöver visar på behovet att reformera de offentliga verksamheterna och hitta effektivare och rationellare lösningar än vad vi har idag. Kommunerna och den kommunala servicen finns för att möta människors behov och ska anpassas till dem. Samtidigt behöver strukturerna ändras för att mer främja tillväxt än idag.
Dagens kommunindelning passar därmed inte längre ålänningarnas behov nu och framåt. Historiska gränser, baserade på kyrksocknar från medeltiden, skapar onödiga problem och hinder. Knappast skulle vi rita gränserna som idag om vi startade från ett blankt papper. Uppdelningen i flera kommunförbund, 16 kommuner samt i stad, landsbygd och skärgård tenderar även att splittra Åland och skapa spänningar mellan de olika delarna. Fokus hamnar ofta på att strida och konkurrera mot varandra istället för att jobba på att stå oss starkt i konkurrensen utanför Åland.
Behovet av en helt ny övergripande kommunstruktur är uppenbar, men många berörda maktinnehavare, både tjänstemän och politiker, försvarar sina egna positioner vilket gjort det oerhört svårt att få en politisk vilja till kommunsammanslagningar. De dubbla rollerna där de flesta i parlamentet också är kommunpolitiker gör inte saken enklare att lyfta blicken och se Åland som en helhet. Vi borde alla vara Ålänningar istället för att vara Mariehamnare, Saltvikare, Jomalabor o.s.v. En sammanslagning till en kommun alternativt till tre kommuner på Åland kunde råda bot på många problem och ge möjligheter till minskad byråkrati och en effektivare organisation, förutsatt att den görs på rätt sätt. Ålands befolkning understiger som helhet det antal invånare som både den svenska och den finländska genomsnittskommunen har.
Alternativet med att inte ha någon kommun alls, d.v.s. noll kommuner, är för oklart om det går att genomföra. Frågan är svår rent juridiskt då grundlagen stadgar att Finland är indelat i kommuner och självstyrelselagens § 18 p 4 anger att landskapet har lagstiftningsbehörighet i fråga om kommunindelning, kommunala val, kommunernas förvaltning m.m. där man nog med fog kan läsa in det faktum att vi kan besluta om kommunindelning som att vi måste dela in och att det således måste finnas minst 1 kommun. Att ha en lösning med fler än en kommun plus alla kommunalförbund betyder att vi fortfarande har många onödiga gränser, således kommer jag till slutsatsen att en kommun torde vara det bästa alternativet, men kan även tänka mig en annan lösning med färre kommuner än idag, såsom tre kommuner.
Det finns en oro för att närheten till all service försvinner om allt finns i en enda kommun eller några få kommuner. Till viss del kan den oron vara befogad då för små enheter kan vara svåra att försvara ur ett rent ekonomiskt perspektiv. Utan dagens många gränser kunde en del service rationaliseras till färre och effektivare enheter som fortsättningsvis ger service i närområdet. Garantilagstiftning kunde säkerställa närhet till service för att minska den oro som finns. Sådan lagstiftning kunde till exempel innehålla maximalt avstånd till servicepunkter, såsom daghem m.m.
ÅSUB utförde och publicerade år 2011 på uppdrag av Ålands kommunförbund en undersökning om kommuninvånarnas syn på den befintliga och framtida kommunala verksamheten och organisationen. I den framgår att stödet för kommunsammanslagningar är starkt respektive relativt starkt i Mariehamn och på landsbygden.
För att låsa upp den låsta politiska situationen och för att inhämta befolkningens åsikt i en fråga av denna dignitet innan man tar beslut, bör en folkomröstning ordnas om saken. Frågeställningen har diskuterats i decennier utan särskilt mycket politisk vilja till förändring av kommunstrukturen. En starkt bidragande orsak är förstås att politikerna sitter på kommunal makt och inte vill släppa ifrån sig den. Med folkets stöd i ryggen i den konkreta frågan får säkert fler beslutsfattare beredskap att förverkliga en förändrad kommunindelning som resulterar i färre kommuner. Sen är politikerna och partiernas medlemmar splittrade i den här frågan.
Trots att man har samma ideologisk grund som sina partikollegor kan man tycka väldigt olika i den här frågan. Således blir det svårt att få partierna att arbeta gemensamt mot ett enigt mål som är specifikt i fråga om antalet kommuner. Dessutom kan det vara riktigt intressant och värdefullt att få veta vad folket tycker i en specifik fråga som förändrar samhället i grunden och hela den offentliga strukturen.
Petri Carlsson (M)
Lagtingsledamot
