Brist på lagar ger sämre sociala villkor
Jan Liljehage berör en viktig politisk fråga i sin insändare från den 13 oktober. Liljehage hänvisar till mina inlägg om den bristande åländska lagstiftning inom det sociala området. Avsaknaden av lagstiftning innebär att ålänningarna har sämre sociala rättigheter än i riket.
Avsaknaden av en landskapslag om allmän tandvård är enligt socialdemokraterna en av de värsta exemplen på dålig självstyrelsepolitik.
Allmän tandvård är en del av den generella nordiska välfärdsmodellen. Med det menar man att en social rättighet gäller lika för alla oberoende av penningbörs eller ställning i samhället. Ett annat exempel på generell välfärd är rätten till barnomsorg. Nu föreslår majoriteten i lagtinget att man ska ta bort den allmänna rätten till barnomsorg för barn under tre år till vårdnadshavare som lyfter vårdnadsbidrag. Den rättigheten ersätts av en prövning från fall till fall.
Med Liljehages ord kan man säga att rätten till barnomsorg i de fall, som rör föräldrar med vårdnadsbidrag , får ett sämre rättsskydd. Majoriteten försämrar rättsskyddet för barnföräldrar som erhåller vårdnadsbidrag genom att den blir prövningsbar och inte längre utgör en subjektiv rättighet.
Liljehages resonemang om rättsskydd och rättssäkerhet utgår tydligen från personliga erfarenheter av hur sociallagar tillämpas av olika beslutande organ och ansvariga tjänstemän. Jag tar inte ställning i sak för eller emot Liljehages erfarenheter. Däremot tror jag att Liljehage har rätt på ett generellt plan. Den åländska socialvården lider av bristande resurser, kompetens och allmän rättssäkerhet. Problemet är inte endast avsaknad av tidsenlig sociallagstiftning utan dessutom den omständigheten att den lagstiftning vi har saknar tillräckliga anvisningar om tillämpningen särskilt när den avviker från rikslagstiftningen.
Dessa svårigheter löser sig tyvärr inte genom att socialkanslierna slås ihop. En förvaltningsreform av det slaget försvagar rättsskyddet eftersom den underliggande kommunstrukturen kvarstår. Vi får ännu fler kommunala organ vilket inte automatiskt kan tänkas leda till bättre rättssäkerhet. Tvärtom blir ansvarsfördelningen oklar och beslutsgången otydlig.
Socialdemokraternas krav på förändring kvarstår. För att trygga och utveckla den generella välfärden måste den åländska sociallagstiftning säkra minst samma sociala förmåner som i riket. Allmän välfärd sköts bäst genom offentlig produktion av servicetjänster och ska i första hand finansieras solidariskt med skattemedel.
För att rättssäkerheten i systemet ska fungera ska vi följa samma lagstiftning som i riket och avvikelser kan motiveras om vi vill ge ännu bättre förmåner än i riket. Rättsskyddet för den enskilda stärks genom bra och tillräcklig lagstiftning samt färre kommuner. Med färre kommuner kan den sociala kommunförvaltningen byggas upp så att tillräcklig kompetens skapas. Socialarbetet är mångsidigt och kräver mycken expertis som en liten kommun inte har möjlighet att tillhandahålla.
Generell eller allmän välfärd betyder att alla har samma lagliga rättigheter till social, hälso- och sjukvård. Dessutom är den i stor utsträckning skattefinansierad för att den i realiteten skall vara tillgänglig för alla. Detta är grunden för den så kallade nordiska välfärdsmodellen.
På Åland måste mycket göras för att vi skall kunna tala om generell välfärd.
Barbro Sundback (S)
