DELA

Brist på kunskap om missbruk

Hej Göte, och medarbetare!

Jag är väldigt tacksam att du tagit dig tiden att svara min insändare. Jag skulle verkligen uppskatta om du och dina medarbetande politiker någon gång ger något belägg för det ni förespråkar.

För absolut, man får tycka vad man vill, men när ledande politiker ger motsägelsefulla argument, tyder det på att kunskapsnivån behöver förbättras.

Under tiden jag letade fram fakta för mitt examensarbete, som handlar om narkotikapolitik, förvånades jag över att ni prövat om det fanns utrymme för tvångsvård i den finska lagstiftningen (Alkohol- och narkotikapolitiska programmet 2007-2010). Skulle den här tvångsvården vara likt LVM-vården (lagen om vård av missbrukare) i Sverige? Eller är det ännu en sak ni tycker och säger – därför att ordet tvångsvård låter bättre än fängelsestraff? Varför inte bara ge vård istället för fängelsestraff? Det håller jag däremot med om att vore en perfekt insats, precis så som de gör i Portugal för tillfället. Goda vårdresultat ges bara genom frivilliga former. Den ledande forskaren om LVM-”vården” i Sverige heter Mats Ekendahl (se doktorsavhandling ”Tvingad till vård” 2001). Han visar på att LVM-vården i Sverige är i allra högsta grad moraliserande, och miljön på dessa institutioner är undermålig. FN jämförde Sverige med hur Ryssland behandlar vissa grupper av befolkningen avseende denna form av förvaring. För tvångsvård är ingen vård, utan det är förvaring. Personalens uppgift är att separera de någorlunda motiverade, från de som är omotiverade och/eller självmordsbenägna.

De flesta som kommer därifrån efter hela vistelsen (max. 6 mån.) är onyktra inom 42 timmar. De som kommer därifrån tidigare säger att de ”låtsas vara motiverade” för att snabbare komma bort från LVM-hemmet och till öppnare vårdformer.

Orsaken till att LVM kom till handlar om att samhället anser att det bara är genom tvång som en individ kan ”välja rätt”. Det är att moralisera kring individens sociala problem. Trots att det finns tvångsvård i Sverige så är de på andra plats avseende dödligheten i Europa bland de ”tunga missbrukarna”. Jag, till skillnad från er, är stolt över att Finland respekterar de mänskliga rättigheterna och ger tvångsvård under fem dagar om individen har ett livshotande tillstånd eller riskerar att skada någon allvarligt i sin omgivning. Det finns andra sätt att hjälpa människor med missbruk, men tvång är inte ett av dem. Och ja, det finns inte heller några lätta svar för vad som fungerar, för missbruk och beroende är väldigt komplexa problem. Tyvärr har forskningen tagit fart bara under de senaste 20-30 åren på området, det finns inga mirakelkurer. Det gäller i nuläget att ha en stort utbud av insatser.

Avseende de ”skärpta drogstraffen”. Räcker det inte med att dessa personer har diverse prickar i sitt register och får minskade möjligheter till att etablera sig i samhället? Eller förtjänar dom det, eftersom de är ”dåliga och dumma människor som håller på tar hit en massa knark”? En prick i registret stämplar individer som ”knarkare och kriminell”. Bör vi inte också arbeta för att ändra attityderna om dessa individer?

Varför vill ni att de även ska straffas hårdare ekonomiskt? Jag kan förstå att ni vill att det ska vara ”svårt och obekvämt” att bruka droger, särskilt ur ett politiskt perspektiv. Men desto mer restriktiv politiken är, desto längre ut i periferin av samhället kommer drogerna florera, där det är svårare att upptäcka dem och var människor kommer leva i större utsatthet. Jag blir ändå glad att höra att du har insikten om att drogerna inte kommer försvinna från samhället.

Det brukar ses som det första steget bort från en nolltolerans – så det välkomnar jag verkligen.Varför kan ni inte se missbruk och beroende av narkotika på samma sätt som med exempelvis missbruk och beroende av alkohol? FN’s generaldirektör på byrån för narkotika, Yuri Fedotov, säger att det är fel att se missbruk som ett brott, och att det istället ska ses som en sjukdom. Därför har Finland gått efter ”harm reduction”, och slopade nolltoleransen för länge sedan. Finland har till och med infört en lagparagraf som syftar till åtals- och domstolseftergift vid straffbart bruk av narkotika (19.12.1889/39, kap 50, §7), något som tillämpas mycket mer sällan än vad lagstiftarna hade önskat. När ska vi slopa nolltoleransen?

Den syftar till ihåliga argument, inget stöd i forskningen, och är alldeles för motbevisad vid det här laget.

Om det inte är så att ni använder narkotikafrågan som ett populistiskt knep – varför ger ni då inte uttömmande förslag och idéer, som är underbyggda med forskning och beprövad erfarenhet?

Emelie Holmström

socionomstuderande