DELA

Brexit-lärdomar

På den tiden när små barn samlade på bilmärkeslappar från Pauligs kaffe var Storbritanniens bilindustri samlingarnas juveler.

Det var inte lätt att komma över en Rolls Royce eller en Jaguar, men lättare att byta till sig en Vauxhall eller en Hillman.

Aston Martin, Triumph eller MG var adel bland sportbilar.

Och ni ser vad kaffelapparna gjorde. Föräldrarna var tvungna att övergå till Pauligs kaffe. Vi lärde oss utantill en massa engelska bilmärken – och den kunskapen sitter i.

Under de senaste veckorna har det igen kommit fram en hel del mera indirekta varningar om hur Storbritanniens Brexit-väg egentligen kommer att se ut.

Den senaste varningen kom från Tysklands bilindustri, som under de senaste 10 åren har investerat ganska mycket i öriket.

Det har gått bra för Landrover och Mini efter det att BMW tog över. En ”hard Brexit” – en överenskommelse utan tillgång till EU:s inre marknad – skulle enligt den tyska bilindustrins chef innebära att fabrikerna omlokaliseras till billigare medlemsstater på den östra sidan.

Varningen kommer naturligtvis att läsas på två sätt. För de forna öststaterna kan det här framstå som ett gyllene löfte. Men strävan efter att förverkliga löftet, kan alltså också leda till att de förhoppningsfulla mottagarländerna börjar ställa hårda villkor på förhandlingarna med premiärminister Theresa Mays regering.

Man får alltså lite en känsla av att gamarna samlas.

Men hur gick det så här? Det är den stora frågan vi alla kannstöper om.

Hur i hela fridens namn kan ett land så till den grad förblindas, att också de mest elementära insikterna om strategiska intressen plötsligt sveps åt sidan?

Vid Themsens strand borde det inte ha varit helt omöjligt att inse, att ett nej till EU nästan automatiskt måste leda till att andra medlemsländer med giriga blickar ögnar igenom förteckningen över industrier som är beroende av den europeiska marknaden. Finans- och bilindustrierna är det i högsta grad. En av orsakerna handlar om förmågan att bära ansvar eller rättare sagt oförmågan att bära ansvar.

Efter det att finanskrisen bröt ut har tyngdpunkterna i europeisk politik förändrats på åtminstone två sätt. Tidigare var EU-kommissionen – både på gott och ont – maskinen i det europeiska bygget.

Det kanske också hängde ihop med att kommissionen bar på en tradition av att ledas av en europeisk vision. Finanskrisen gjorde allting svårare och visionen suddigare. Den andra orsaken handlar om att rådet – de europeiska regeringscheferna – började fatta sina beslut utgående från avtal mellan regeringarna och över huvudet på både kommission och parlament.

Det leder till att man inte har någon genomskinlighet och ingen ansvarsfördelning. Men regeringarna utnyttjar situationen till att låta bli att vidkännas sitt ansvar. Slutresultatet är katastrofala missförstånd över vem som egentligen är den skyldiga. Sen har vi Brexit eller Fixit – utan att fixa någonting.

 

Nils Torvalds

Skribenten är medlem av Europaparlamentet (SFP)