Bra debatt i viktig fråga
Den pågående debatten om allvarliga brister i bestämmelserna om våldtäkt i den finska strafflagen initierades av en insändare av Mia Hanström. Diskussionen har berört de låga straffen för våldtäkt, att inte tvingande till sexuell handling aå kallad lindrig våldtäkt är underkastat allmänt åtal och inkonsekventa domar i våldtäktsfall. Jag instämmer med Hanström, lagstiftningen om våldtäktsbrott bör uppdateras så att den avspeglar den uppfattning vi idag har om jämställdhet och kvinnors mänskliga rättigheter.
Finland är alltså fortfarande det enda nordiska land där gärningsmannen får ett lindrigare straff om våldtäktsoffret ”själv orsakat” sitt försvarslösa tillstånd? Även justitieministeriet såg behovet av en revidering av sexualbrottslagstiftningen och våren 2010 fick jur. lic. Jan Törnqvist i uppdrag att utarbeta ett förslag till ändring av bestämmelserna om våldtäkt i strafflagen och att även göra andra ändringar i bestämmelserna om våldtäktsbrott för att göra regleringen mera konsekvent. Det resulterade i att en proposition utarbetades vid justitieministeriet, och i början av december nådde den riksdagen och den ligger för närvarande i lagutskottet för behandling.
I proposition (RP 283/2010) föreslås ändringar i strafflagens kapitel om sexualbrott. Enligt gällande lag gör man sig skyldig till våldtäkt om man genom våld på person eller med hot om våld tvingar någon till samlag. Som våldtäkt klassas också att man efter att ha försatt någon i ett försvarslöst tillstånd utnyttjar dennes försvarslöshet genom att ha samlag med honom eller henne. Dessa gärningar lyder under allmänt åtal enligt den nuvarande lagen. Straffet för våldtäkt är fängelse i minst ett och högst sex år. Den som genom att utnyttja en annan persons försvarslöshet, vilken gärningsmannen inte har orsakat (d.v.s. våldtäktsoffret har själv orsakat sitt försvarslösa tillstånd t.ex. genom att dricka för mycket alkohol), har samlag med honom eller henne ska för närvarande dömas för sexuellt utnyttjande (inte våldtäkt).
I propositionen som nu behandlas i riksdagen föreslås att den sistnämnda gärningen, samlag med en försvarslös person, också ska klassificeras som våldtäkt, varvid minimistraffet höjs från fängelse i 14 dagar till ett år och möjligheten att utdöma enbart böter försvinner. Därtill föreslås att andra sexuella handlingar än sådana som innebär våldtäktsbrott gentemot en försvarslös person ska bestraffas som tvingande till sexuell handling, oberoende av vilken andel gärningsmannen har i att personen blivit försvarslös.
Redan länge har den finska strafflagen kritiserats för att den klassificerar en gärning som våldtäkt endast då andra våldshandlingar eller hot av våld mot personen är närvarande, samlag utan samtycke klassas alltså inte som våldtäkt. Att kravet på samtycke till samlag saknas är problematiskt eftersom offer i en våldtäktssituation ofta kan bli paralyserade av rädslan för det som sker. Ur en människorättssynpunkt är våldtäkt i sig själv en våldsgärning och alltid ett brott.
Propositionen som nu behandlas i riksdagens lagutskott innehåller inte alla de ändringar som efterlyses, men en del omfattas av förslaget och jag tycker därför att det finns skäl att här redogöra för det pågående arbetet och samtidigt vill jag tacka Mia Hanström och andra som aktiverat sig för att de väckt diskussion kring en viktig fråga.
Elisabeth Nauclér
Riksdagsledamot
