Bortförklaringar håller inte för grovt djurskyddsbrott
Det är inte mycket som gör mig mer upprörd än djurplågeri. Jag har i massmedia följt fallet med ”jordbrukaren” som med fog anklagas för grovt djurskyddsbrott och känt avsky, ilska och ja, rent ut sagt blivit heligt förbannad.
Utbildar man sig inom lantbruk med målsättningen att bli aktiv i branschen vet man förhoppningsvis vad som krävs. Det krävs oerhört mycket – särskilt om man satsar på uppfödning av stora nötkreatur.
– Det behövs en gård, det är grundförutsättningen.
– Det behövs kunskap att bedöma hur många djur man kan föda på den mark man förfogar över, egen och eller arrenderad och anpassa sig därefter.
– Det behövs insikt i att alla slags husdjur är till 100 procent beroende av sin ägare/skötare för sitt välmående och sin överlevnad.
– Det behövs en funktionell ladugård med tillräckligt stor gödselvårdsanläggning, alternativt stora områden lämpliga för ranchdrift med tillhörande ligghallar som skydd mot väder och vind.
– Det behövs kapacitet att sköta nötkreatursregistret perfekt och alltid se till att alla djur som föds, köps eller utmönstras till slakt eller försäljning, ovillkorligen registreras inom sju dagar. Även dödfödda kalvar skall registreras liksom självdöda djur på gården.
Sköter man inte byråkratin uteblir de stöd man är berättigad till och så väl behöver för att överhuvudtaget klara denna verksamhet i dag.
Ju större gård, ju flera djur, desto mera arbete. Det räcker inte med någon timme morgon och kväll. Djuren måste ha tillsyn också däremellan, dag som natt, åtminstone under kalvningssäsongen.
Avmagrade, svaga kor klarar sällan en kalvning på egen hand. Inte heller förstagångskalvare i dåligt skick, särskilt om de som i det aktuella fallet, inte alltid är fullt utvecklade, för unga och tjuvbetäckta. Även välfödda fullt friska kor behöver hjälp ibland för att kalvningen skall gå bra. Därför behövs regelbunden tillsyn.
Att till exempel kor lämnats att dö med kalven halvvägs ute är fruktansvärt. Också andra ohyggliga syner har mött dem som besökt djurhållningsplatsen. Jag har inte själv varit på plats och det är jag glad för – att se misskötta, plågade djur är upprörande och hemskt.
De bortförklaringar och ursäkter djurhållaren framfört i tingsrätten håller inte! Att hen har ett heltidsarbete i Mariehamn och tillika försöker driva ett jordbruk med över 100 nötkreatur fungerar inte för en ensam person, hur duktig och utbildad hen än är. Inte i längden och absolut inte utan hjälp.
Att hen beräknat fel när det gäller foderåtgången, inte haft råd och möjlighet att köpa in tillräckligt med foder, att hen hade ekonomiska problem, inte orkade med djurregistreringen och så vidare, samt mådde dåligt och blev utbränd, det räcker definitivt inte! Det bevisar i stället en stor brist på ansvar, omdöme och förmåga att sköta det hen åtagit sig.
Det handlar om ett av de allra värsta och mest omfattande djurplågerifall jag hört talas om i vårt landskap på många år och påföljderna bör bli därefter. Bestående djurhållningsförbud och villkorligt fängelse känns faktiskt lindrigt i sammanhanget.
Maj-Len Lindholm.
