Bort med skyddade verkstäder
Bra information från Clas Öfverström om producentansvaret. För visst är det komplicerat och visst finns det problem även i Sverige, som har det bäst utbyggda systemet. Men när man talar om Sverige bör man känna till, att även system som fungerar någorlunda, granskas och kritiseras i detalj av massmedia, vilket vanligen driver på ytterligare förbättringar. Utomstående kan då få intrycket att det svenska systemet inte fungerar, vilket är fel. Faktum är att hushållen i Sverige inte har drabbats av bristerna i renhållningssystemet på samma sätt som har skett på Åland under de senaste åren. Förbättringsprocessen är en affär mellan kommuner och producenter. Såsom villaägare med praktisk erfarenhet av svensk avfallshantering sedan mer ca 30 år tillbaka (inklusive de senaste 12 åren som veckopendlare mellan Norrköping och Åland), måste jag konstatera den svenska modellen fungerar – trots sina brister och de processer som pågår bakom kulisserna – till stor nytta och glädje för kommunernas invånare.
Rollspelet är viktigt! Producenterna är skyldiga att ta till vara förpackningsavfall m.m. Kommunerna är kravställare bl.a. i fråga om lokalisering av mottagningsplatser och eventuell nedskräpning. Producentorganisationerna och kommunerna är motparter och rollspelet mellan dessa parter är en kontinuerlig process mot förhoppningsvis bättre lösningar. Inte en och samma organisation typ ”MISE-koncernen”, där den kommunala renhållningsmyndigheten MISE i praktiken hade omvandlats till en affärsdrivande organisation med myndighetens makt att tvinga hushållen att betala för ett system som inte hade optimerats – varken tekniskt eller kostnadsmässigt – något som har drabbat hushållen i form av extra kostnader och bristfällig service (grovavfall m.m.).
Det att Clas Öfverström nu har fått ansvaret för Proans, skapar en förhoppning om att Proans kan vara på väg att utvecklas till en mera normal producentorganisation, som har intresse av för producenterna kostnadseffektiva tekniska lösningar inom ramen för gällande regelverk. Förslaget att vältra över producentansvaret till kommunerna och endast stå för den del av kostnaderna som man lyckas samla in, är emellertid knappast i överensstämmelse med vad som är syftet med producentansvaret.
Om intäkterna till Proans inte är tillräckliga för nuvarande system, bör organisationen se över uppsamlingssystemets omfattning. Genom att minimera antalet uppsamlingsplatser kan man få kostnaderna att minska. Ett begränsat antal uppsamlingsplatser (kanske en enda omlastningscentral) i sin tur gör att många hushåll får långa transportvägar. Problemet kan lösas genom samordnad hämtning av källsorterat avfall (förpackningar, bioavfall och brännbart skräp) från fastigheterna till omlastningsplatsen. Hämtningskostnaden står naturligtvis fastighetsinnehavaren för. Det är här som hämtning i flerfackskärl eller flera kärl för olika slag av avfall blir så viktig. Det är även här som ”Förorenaren betalar”-principen kan fås att fungera.
Pusselbitarna börjar förhoppningsvis falla på plats. Proans och ÅPAB helt åtskilda från kommunala renhållningsmyndigheter (MISE). ÅPAB en helt ordinär renhållningsentreprenör, som har att anpassa sig till gällande marknadsförutsättningar. Proans på väg att utvecklas till en fullvärdig producentorganisation.
Förutsättningar för en enda eller ett begränsat antal uppsamlingsplatser finns. Många hushåll har redan vant sig vid källsortering och uppskattar den service som erbjuds. Gör nu därför inte misstaget att genom avtal vältra över producentansvaret till kommunerna, där producentansvaret inte hör hemma. Låt istället kommunerna renodla sin roll som kravställare och renhållningsmyndighet. Och låt producentorganisationerna inklusive Proans koncentrera sig på att finna de mest kostnadseffektiva sätten att ta till vara det producentavfall som hushållen levererar. Dags att skippa avfallssystemets skyddade verkstäder.
Jan Westerberg
