DELA

Barn växer upp i en allt mer kvinnlig miljö

Mina damer och herrar, och övriga läsare.

Metoo-debatten började i filmindustrins USA, men spred sig över världen till många branscher. Tystnadens kultur har funnits överallt. I England avgick en minister, och även Ålandspolitiken-metoo, har tyvärr sina berättelser. Allt har inte skett i marmorborgen, och vissa av dessa personer tillhör inte längre något parti.

Men vi bör se framåt. Tack vare denna kampanj hoppas vi minska framtida trakasserier och övergrepp. Historien kan vi inte påverka.

I debatten har vi sett exempel på trakasserier, som begåtts för länge sedan. Att då försöka bestraffa förövarna innebär problem med bevis och preskriptionstider och påverkar även trovärdigheten för hela fenomenet.

Att använda gamla händelser som exempel för att lära oss för framtiden är en annan sak.

Det har sagts att metoo-kampanjen i Sverige används för att flytta fokus från de färre men grövre övergreppen inför valet i höst; gruppvåldtäkter och sk serieöverfallsvåldtäkter.

På Åland har vi inte val 2018, och vi har inte haft gruppvåldtäktsdomar, så låt oss reda upp det vi har: Trakasserier och övergrepp.

Då jag frågade mina sympatisörer vad, som kunde påverka förekomsten av trakasserier, så fick jag svaret: Förebilder. Att pojkar, och flickor, har både män och kvinnor som förebilder i sin vardag. Så jag tog fram lite siffror.

20% av barnen på Åland lever i en familj med en ensamförsörjare. Största delen hos sin mor. Många barn bor vecka-vecka och har därför kanske inte en förebild i naturliga relationer man-kvinna i hemmet.

De kommer till barnomsorgen. Där finns 332 kvinnor och 9 män, enligt ÅSUB. Barnen ser sällan en man i barnomsorgen och de kommer knappast ens att se en man och kvinna tillsammans. Många av dem inte i hemmet heller.

I stadsfullmäktige diskuterades nyligen planer på en mer jämlik könsfördelning på vissa områden. Barnomsorgen nämndes inte. Är det viktigare att det är män och kvinnor som sköter våra parker, än att män och kvinnor sköter våra barn?

I grundskolan är 80% av lärarna kvinnor, och 20% män. Nån sa att i Strandnäs skola finns två män: Rektorn och slöjdläraren. Inte heller i grundskolan försöker man utjämna könsskillnaderna.

Ser vi på andra problem i skolan, exempelvis svaga vitsord, så har pojkarna 3 ggr fler ”svaga vitsord” än flickorna.

Kanske man borde undersöka vilka effekter den sneda könsrekryteringen kan få för skillnader i skolframgången, trakasserier, övergrepp och kanske även våld i nära relationer?

Vi har kunnat läsa många metoo-berättelser. Som jag ser, så borde grupperna, där man diskuterar övergreppen vara öppna för alla som, ser ut som kvinnor. Det skall vara deras berättelser om trakasserier. Andra trakasserier bör diskuteras i andra forum.

Skall samma grupp diskutera orsakerna och lösningarna?

När man exempelvis debatterar abortfrågan, så hör man ofta argumentet att enbart kvinnor ska ha rätten att debattera.

Men i detta fall? Vem kan rimligen ha större förståelse för orsakerna bakom trakasserier och övergrepp? Offret eller förövaren? Kvinnor eller män? Min uppfattning är att det är män överlag, även om alla män inte är skyldiga. Men inte kvinnor.

Att vara cis-man är att uppleva den fysiska och psykiska och hormonella förändringen och hur det påverkar individen. Att däremot vara en man, som dras till samma kön eller en man som inte dras till något kön alls, ger däremot ingen egen grund att stå på i denna viktiga fråga. Därför bör dessa kanske uteslutas när gäller att diskutera orsaker och åtgärder. Vi borde avgränsa oss till cis-män.

När det däremot gäller att visa stöd för alla de kvinnor som drabbas, så kan absolut alla män, oberoende av sexuell läggning delta.

För en tid sedan råkade jag stöta på en märklig historia från Uganda. I ett reservat sköt tjuvjägarna bort alla gamla elefanthanar för betarnas skull. Då elefantpojkarna växte upp hände nåt märkligt. De började bete sig aggressivt och man hittade t o m döda noshörningar. Så kom en kvinnlig forskare på lösningen. Man flyttade några äldre hannar till reviret och allt löste sig. Tonårselefanterna fick förebilder och kunde se hur de skulle bete sig.

Hos oss växer barnen upp i en allt mer kvinnlig miljö. Feminismen har ibland blivit allt mer extrem med uttryck som ”jag hatar alla män” och ”män är djur”. Vi försöker rädda våra barn med genustänk och hävdar att könet enbart är en social konstruktion. Vi svänger oss med patriarkala strukturer och klassanalyser och andra metafysiska teorier och tror att vi kan förbättra världen.

Det har även framförts kritik mot att inte alla kvinnor har fått vara med i den slutna Metoo-gruppen, som tagit fram alla anonymiserade berättelser. Men om alla kvinnor får vara med ökas möjligheterna för att alla män, oberoende av bakgrund och partitillhörighet kan och vill vara med och förbättra framtiden.

Låt oss göra analyserna på basen av allas våra gemensamma erfarenheter att relationer mellan människor kanske kan bero på sociala och hormonella orsaker men kanske inte på patriarkala klasskamper.

Stephan Toivonen

Åländsk Demokrati