Bara en familj
Ibland liksom stannar tiden ett slag och plötsligt blir ingenting som förut.
Det var i ett chockartat tillstånd jag for till fullmäktigemötet i torsdags förra veckan, med en klar insikt att min dröm om att välkomna en flyktingfamilj till Vårdö skulle gå om intet den kvällen.
I min dröm har vi tagit emot en liten familj, Vårdöborna har ställt upp för att välkomna familjen. Vi har haft ett gemensamt mål att arbeta för, det har stärkt sammanhållningen i kommunen. Tredje sektorn ställer upp, församlingen ställer upp, det finns vänfamiljer, det finns mången hjälp med integrationen.
Det var en liten familj, men den fick inte komma till Vårdö. När fredagsmorgonen grydde kändes kylan både ute och i mångas hjärtan.
Vi är sedan gammalt en kommun med samhörighet, med många gemensamma projekt och där de flesta sträcker ut en hand om grannen behöver. Så är inte min hemkommun i dag.
Det var bara en liten familj
Man gömmer sig bakom siffror som inte överensstämmer med de sanna.
De första tre åren ersätter staten i princip allt, förutom ev extra personal under en tid i skolan och inom barndagvården. Misslyckas man med integrering kan det bli kostnader i framtiden.
Där ankommer det på kommunen, tillsammans med frivilligorganisationer, att inte låta integrationen bli ett misslyckande.
En liten kommun som Vårdö har alla förutsättningar att lyckas. Ingen kan garantera att inte andra kostnader tillkommer, det gäller för övrigt alla Vårdös invånare.
Det var bara en liten familj.
Hela denna historia har idag tagit oerhörda proportioner. Vi är en splittrad kommun, vi har Jarl Danielsson som i dessa dagar får uppleva en kyla som ingen medmänska skall behöva.
Det finns bara förlorare i denna fråga och det är ett högt pris vi får betala.
Var det värt det?
Det var ju bara en liten familj.
Susanne Nordberg
Vårdö
