Avfallshantering under lupp
Den åländska avfallshanteringen verkar på ytan fungera bra, om än dyrt för hushållen. Graden av sortering är god. Sanningen är dock att i stort sett ingenting fungerar som det är tänkt enligt EU-direktiv, eller enligt avsikterna med vår egen gällande lagstiftning, eller på ett varken juridiskt, miljömässigt eller ekonomiskt försvarbart sätt.
Renhållningslagen utgör ett lapptäcke av motsägelsefulla paragrafer som lagts till under lång tid. Producentansvarslagen går inte att uppfylla och följs just inte alls. Invånare och konsumenter betalar därför uppemot tredubbelt för förpackningsavfallet – som inte är en kommunal angelägenhet.
Till råga på allt har vi soppkoket Mise/Proans/Åpab. Ett kommunalförbund med bara hälften av kommunerna som medlemmar, som äger både producentansvarsorganisationen och problemavfallsbolaget. Och problemavfallsbolaget sköter transporterna av producenternas förpackningsmaterial.
Tanken med producentansvaret är att den som tillverkar eller importerar en vara ska stå för omhändertagandet av förpackningar och uttjänta produkter. Återförsäljare ska ta emot materialet vars vidare hantering då redan är betald för.
Än så länge tar kommunerna hand om förpackningsavfallet, för att ingen annan gör det annars. Kommunerna har återvinningsstationer i byarna och utanför butikerna. Det innebär dock att Du tvingas betala flerfalt för hanteringen, medan incitamenten för att få det att fungera som tänkt är obefintliga.
Ytterligare bör nämnas att olika samvetsgrant urdiskade och sorterade fraktioner av förpackningar och restavfall klumpas ihop och körs okomprimerat till anläggningar i Sverige och Finland. Rätt hanterat utgör avfall en värdefull energiråvara. Man kan med enkel och miljövänlig teknik utvinna både värme och dieselolja ur i stort sett allt avfall. Men då behövs fungerande lagstiftning, samarbeten, infrastruktur och konkurrensutsättning.
Erik Brunström, (C)
