Att tänka fritt är stort – att tänka rätt är större
För att förstå sin samtid måste man kunna sin historia. När man nått denna insikt har man en grund för att skapa sin framtid. Fram tills nu har jag gjort ett par inlägg i tidningarna vilka på grund av sin kritiska natur eventuellt kunde betraktas som destruktiva.
I det följande har jag för avsikt att tänka utanför boxen och försöka komma med något konstruktivt. För den händelse nedan anförda förslag kan uppfattas som så.
När jag i tiden i början på 70 talet gjorde mina första lärospån om den politiska kartan på Åland fann jag den ganska okomplicerad till sin natur. Det var Åländsk Samling, Åländsk Samling och sedan Åländsk Samling. Enkelt och koncist. I lagtinget var representationen närmast av regional natur.
Vem minns inte hur t.ex. Olof Jansson på sin tid oöverträffat förde Kökars och de övriga skärgårdskommunernas talan. Småningom började det utkristallisera sig partier som tog plats i lagtinget på den regionala representationens bekostnad. När parlamentarismens princip infördes var den regionala representationens saga all.
Fortfarande upplever mången att den egna regionen blir förfördelad då de politiska besluten fattas. Detta har medfört att regionala och allmänpolitiska ställningstaganden blandas ihop på ett olyckligt sätt, vilket lett till stagnation och i många fall fruktlösa debatter.
För att tillgodose båda dessa intressen måste man se okonventionellt på tingens ordning och försöka nå en kompromiss som skulle tillfredsställa alla parter och åsiktsbildningar.
Därför , surprise, surprise , vore ett sätt att ta sig ur dilemmat att sammanföra kommunerna till en enda enhet. De representativa organen skulle i likhet med den amerikanska kongressen utgöras av två kammare, en där delegaterna tillsättes på politiska grunder och en på regionala grunder.
Regionerna skulle inte nödvändigtvis behöva följa de nuvarande kommunala gränserna. Däremot borde representanterna i den regionala kammaren representera de särförhållanden som råder i området. Detta i enlighet med de ”särförhållanden” som t.o.m. landskapet Åland åberopar i olika sammanhang.
Den politiska kammaren behöver inte skilja sig på något särskilt vis från den nuvarande.
Beträffande kamrarnas kompetensområden och maktfördelning överlämnas åt politikerna och juristerna att grunna på.
Eftersom en förändring av kommunstrukturen enligt uppgift från vederhäftigt håll inte står i strid med grundlagen borde en förändring enligt ovanstående förslag vara genomförbart. Födslovåndorna kommer i varje händelse att bli det största problemet.
Jag ser det inte meningsfullt att detta skede kalla tankegångarna för ett missfoster.
I jämförelse med de nuvarande låsta positionerna kunde en reform enligt ovanstående riktlinjer vara lättare att genomföra, vem vet.
Men jag är övertygad om att det finns krafter som tror sig veta.
På grund av begränsat utrymme för insändare har jag delat upp mina uppfattningar i tre olika insändare. För min del anser jag därför monologen avslutad.
Gustaf Sauren
Sottunga
