Att sälja heder och samvete för en skopa vattvälling!
MISES styrelseordförande Rauli Lehtinen upplever som störande att sagor och historier kring sophanteringen har börjat dyka upp till och med före kommande rötmånad. Detta trots att MISE har en ny organisation som renodlats, så att kommunalförbundet handlägger insamling av avgifter och övriga ordningsfrågor, medan den operativa verksamheten utlagts till Svinryggens Deponi Ab.
Det andra dotterbolaget, Producentansvar Åland Ab, säljer medlemsbevis fram till dess verksamheten kan finansieras med intäkter från företagens producentansvar.
Sommaren 2012 slutade verksamhetsledaren Fredrik Karlsson till följd av övermäktiga arbetsuppgifter och den nyvalda styrelseordföranden Rauli Lehtinen vände sig till undertecknad för att erhålla förslag till omorganisering av Mise så att kommunalförbundet börjar fungera enligt lagar och förordningar.
Den konsulteringsoffert som vi utarbetade gemensamt, inlämnades till Mises t.f. verksamhetsledare 28.09.2012. En månad senare presenteras konsulteringsofferten för Misestyrelsen av verksamhetsledaren och till ordförandens bestörtning framkommer, att det har konspirerats bakom ryggen på styrelseordföranden. Styrelsens beslut blir att ingen konsulteringsoffert har inkommit samt att styrelseordföranden inte har befogenhet att förhandla om förslag till ändringar i Mise.
Med anledning av det inträffade har förbundsstämman antagit en förvaltningsstadga, i vilken regleras styrelseledamöternas befogenheter att framlägga nya idéer eller förslag. I förvaltningsstadgan ges styrelsen även rätt att fastställa en sådan nivå på behörighetskraven för verksamhetsledaren att ett besvär över valet av lämplig person i praktiken blir utsiktslös.
Styrelseordförande Rauli Lehtinen är införstådd med den nya ordningen och benämner sig själv som självaste gudfadern inom Mise. Detta är väl skrytsamt. De riktiga maffialedarna skriver inte tidningsinsändare, utan anlitar mer raffinerade metoder för att uppnå sina mål.
Som långvarig ledande tjänsteman inom ÅMHM känner dock veterinär Lehtinen en befogad oro för att tingens ordning ändå inte är sådana som man föreställer sig inom Mise.
Mise har beslutat att välja Svinryggen som en central plats för sortering, omlastningar och deponering av avfall. Med anledning av detta erhöll undertecknad ett uppdrag av tidigare stadsdirektören att kartlägga kvarliggande skyldigheter på området.
Resultatet blev för förbluffande. I miljötillstånd från 2005 har föreskrivits ännu inte åtgärdade föreligganden, såsom insamling och behandling av lakvatten från både den äldre och den nya avfallsdeponin samt kartläggning av föroreningar i kringliggande markområden. Därtill tillkommer förelägganden som framgår av miljötillstånd för Ålands Problemavfall Ab.
Under sådana omständigheter finns det inte praktiska möjligheter för Svinryggens Deponi att upprätthålla en verksamhet som konkurrerar med privatägda Ålands Renhållnings Ab. Det är inte heller möjligt att kräva att Jomala kommun och Mariehamns stad med budgetmedel skulle finansiera de kvarliggande skyldigheterna, vilka beräknas till cirka fyra miljoner euro.
För att fortsätta verksamheten bör avslutningen av tidigare deponier finansieras med avgifter som uppbärs av nuvarande och framtida avfallsinnehavare. Detta motsvarar vad som stipuleras i deponiförordningen. Avgifterna bör uppbäras i form av grundavgifter och erläggas av alla avfallslämnare, dvs även av fastigheter som överlämnar sitt avfall till Ålands Renhållnings Ab.
Att uppbära grundavgifter av alla fastigheter som har renhållningsplikt för sitt kommunala avfall innebär en stor förädring för fastigheterna i Mariehamn och Jomala. Denna förändring i avgiftsstrukturen motsvarar i själva verket den konsulteringsoffert som inlämnades till Mise 28 september 2012, med enda skillnad att mottagaren är Svinryggens Deponi i stället för Mise.
I själva verket kan föreslagen lösning bli mycket lyckad, för inte säga helt magnifik. Svinryggens Deponi koncentrerar sig på att skapa likvärdig konkurrens mellan privata avfallsföretag och begränsar sin egen operativa verksamhet till ett minimi. Ålands Renhållnings Ab kan i sin tur utnyttja sin kapacitet och sin konkurrenskraft för att uppnå så stor marknadsandel som möjligt.
Mise upphör med all verksamhet inom avfallshanteringen och beviljas inte landskapsbidrag eller rätt att uppbära avfallsavgifter. Skall kommunalförbundet över huvudtaget fortsätta någon form av verksamhet, bör det ske i form av en traditionsförening som uppbär bidrag från sina medlemmar.
Carl-Gustav Flink
