DELA

Att dö eller leva?

När är det dags att avbryta vård och avliva ett djur? Vem är det som ska ta det sista beslutet? Och vad säger djurskyddslagen om saken?
Det är i livet som i en rättegång, allt som du säger kan användas mot dig men det är ingen giltig orsak att tiga eller fatta förhastade och fega beslut. Jag är varken ung eller dum, saknar inte erfarenhet eller utbildning. Jag är en människa med båda fötter på jorden och med ett hjärta på plats. Kan mina ord hjälpa någon, djur eller människa, är de värda allt. Jag ställer dessa frågor och skriver om detta för att lyfta fram något som sällan diskuteras och ifrågasätts. Jag talar för dem som ingen talan har, djuren. Det är ändå inte okej att ifrågasätta auktoriteter och myndigheter, antar jag. Men det är inte heller okej att behandla andra människor som om de ingenting visste och djur som om de ingen egen vilja hade, skärskilt inte när det kan kosta ett helt liv.

Det finns mycket hästar och hundar på Åland, även mycket andra djur. Speciellt är antalet hästar högt med tanke på antalet invånare och kunskapen har inte hunnit växa lika fort som hästintresset på vår holme, det kan jag utan vidare hålla med om. Man kan ändå inte dra alla över samma kam. Det finns även gedigna hästmänniskor med kunskap och livslång erfarenhet av hästar. Det är oftast de som syns och hörs minst. De som klarar sin vardag med hästarna själva och de som inte kallar på en veterinär i onödan. På Åland har vi inte skilda hästveterinärer, inte heller utrustning att diagnostisera och ta hand om alla typer av åkommor hos häst. Vi saknar möjligheter till det, det vet alla som någon gång behövt veterinärhjälp till sin häst. Vi har ändå veterinärer man kan ringa, även på jourtid och de kommer hem till en när hjälp behövs. Då ska man kunna lita på att det är just hjälp man får och inget annat, att man inte helt plötsligt står där utan rätt att bestämma själv om djuret ska få leva eller dö.

I den åländska djurskyddsförordningen (1998:96) står följande: ”Ett sjukt djur ska snarast ges nödvändig vård om inte sjukdomen eller skadan är så svår att djuret måste avlivas omedelbart.” Formuleringen lämnar plats för olika tolkningar. Vems beslut är det att avliva ett djur, ägarens eller veterinärens? Säger djurskyddslagen något om det? Det förekommer att människan inte inser vad som är djurets bästa, att ägaren vill hålla kvar ett skadat eller sjukt djur vid liv trots mycket dålig prognos eller svåra smärtor. Var går gränsen då? När handlar det om människan och när om djuret? När är det dags att kämpa lite till och när är det dags att ge upp? Vem är det som beslutar vilketdera gäller?

Det är aldrig etiskt rätt att ett djur ska lida eller att man ska för sina egna egoistiska skäl hålla det vid liv även om avlivnings kulle vara det enda rätta. Det är inte heller etiskt rätt avliva ett djur för säkerhets skull, för att man antar att det är det skonsammaste. Tyvärr är dessa frågor sällan bara i svart och vitt.
I de bästa och förhoppningsvis i de flesta fallen jobbar veterinärerna och djurägarna som ett team runt det sjuka djuret för att hjälpa och göra det bästa. Men så är det tyvärr inte alltid. Ibland får man råd av veterinären att avliva ett djur för att det ändå troligtvis inte kommer att klara sig, för att prognosen är dålig eller för att spara både lidande och pengar. För en djurägare hoppas jag att det inte handlar om pengar. Och det där med lidande, hur ska vi se på det? Hur ska vi förhålla oss till det? Det är klart att ett djur lider medan det är sjukt men om det kan bli friskt igen? Om det finns hopp om det, ska man inte eftersträva det då? Är inte veterinärernas uppgift att finnas för djurens skull och göra allt som står i deras makt att minska lidandet under sjukdomstiden och sikta på ett tillfrisknande? I mina ögon är ett liv alltid värt att försöka räddas.

Det är för mycket begärt av en allmän veterinär utan specialisering på hästar att de ska kunna allt om hästar lika bra som en människa som levt med hästar i 20, 30, kanske 40 år. Och ibland blir det svårt, nästan intill omöjligt, att ställa en diagnos utan tillgång till röntgen, ultraljud, mm. Hur man än försöker blir det bara en mer eller mindre kvalificerad gissning. Alla veterinärer vill inte ta det ansvaret, vilket är fullt förståeligt. De skickar sjuka hästar med sina ägare på en båtresa till Sverige istället. Där finns kliniker med mer utrustning. Alltid är ändå inte det heller möjligt. Då måste man försöka göra det bästa på hemmaplan, samla den kunskap som finns, vara lyhörd, ha sitt hjärta på plats och aldrig sluta hoppas. Aldrig ta den enklasta vägen bara för att ens egen kunskap och utrustning inte räcker till.

Veterinärerna har en stor makt i sina händer, tydligen större än man tänker sig. Det hoppas jag att flera djurägare reflekterar över. Jag kan ändå se bara en orsak varför man vill bli veterinär och det är för att få hjälpa djuren eller har jag fel? Har jag missat något? Handlar det igen om människan och inte djuren? Det kanske finns olika sätt att se på djuren och hjälpandet även hos veterinärer, precis som hos andra människor. Men allt kanske inte är bara svart och vitt och det kanske kan finnas två sidor av samma mynt. När det gäller liv och död är det kanske dags att våga se det så, våga vara mer öppen för olika alternativ, våga även lyssna och ge hopp. Man behöver inte alltid veta allt. Man behöver inte ha bråttom att ta drastiska beslut. Ibland räcker det att låta livet läka och ha sin gång, bara göra sin egen del och sedan följa med, steg för steg, timme för timme.
Riikka Åström