Arenafrågan är dyr, dålig för miljön och färgad av fotbollshybris
Angående Christoffer Sundmans insändare i torsdagens Nya Åland. Vi som boende på Idrottsgatan har inte klagat på ligamatcherna eller de andra ordinarie aktiviteterna som pågår i Idrottsparken (IP). Att påstå att vi gärna njuter av centrums fördelar bara det är lugnt och tyst tycker jag därför är osakligt.
Nu när man planerar att göra om IP för mer renodlad fotbollsverksamhet har vi inte blivit hörda till skillnad från representanter från fotbollen och friidrotten. Att bo eller verka i en miljö där många vistas kräver att alla tar hänsyn till varandra.
Vanligtvis sköts detta genom att alla berörda får komma till tals men så har inte skett i detta fall. Vi får exempelvis inga svar på hur man tänker lösa infrastrukturfrågan när man planerar att belastningen på området ska öka markant.
Att påstå att konstgräs är ett bra sätt att återvinna gamla bildäck på ställer jag mig också kritisk till. Det kanske inte är så bra att smula ner problemavfall och lägga det på en fotbollsplan där det försvinner i stora mängder ut i naturen?
Enligt svenska naturvårdsverket är konstgräsplanerna den näst största källan till utsläpp av mikroplaster efter trafiken, cirka 7000 ton respektive 2000 ton per år i Sverige. Alltså höga siffror för konstgräs med tanke på att det är betydligt fler som kör bil än spelar fotboll.
På Mariehamns stads hemsida kan man läsa följande:
”I Mariehamn planeras för en hög livskvalitet genom hållbar utveckling. Ambitionen är att skapa förutsättningar för att bevara värdefulla byggda miljöer och tillräckliga grönområden, och att erbjuda en god boendemiljö för alla.”
Vart tog denna ambition vägen?
Hela denna satsning är dyr, dålig för miljön och starkt färgad av fotbollshybris. Därtill är beslutsunderlaget mycket svagt.
MARIA WILLIAMS
