DELA

Arbetslöshet allra dyrast

Det skrivs mycket om privatiseringar och personalnedskärningar. Men vad betyder det egentligen?
För ett företag är det enkel matematik, sparkar man en, så är det en lön mindre. Men för att det skall ”löna sig” att sparka offentligt anställda måste personalen få ett jobb i något företag. Vad händer då om de inte får annat jobb?

De 100 personer landskapsregeringen sparat bort är en del av 100 familjer, ca 500 ålänningar. En del av dessa 100 personer är inte längre ”attraktiva och konkurrenskraftiga” på arbetsmarknaden. På grund av ålder eller brist på datorvana, oftast båda, blir de utan jobb och söker arbetslöshetsersättning. Vem betalar den – landskapsregeringen.

I en familj där tryggheten försvunnit mår alla dåligt. Depressioner, skilsmässor och missbruk hör till de välkändaste följderna. Det leder även till mycket större personliga tragedier, som lantrådet Gunell förmodligen inte vill veta av. Men i något skede måste man söka hjälp, sjukvård med andra ord. Vem betalar sjukvården – landskapsregeringen.
Många har familj, barn och banklån. Allting kostar och i något skede tar pengarna helt enkelt slut. Men vi har rätt till socialbidrag – som landskapsregeringen betalar. I värsta fall drabbas några av dessa familjer av barnskyddets åtgärder, som kan kosta oss och landskapsregeringen flera årslöner per familj och år.

Sedan kommer de indirekta kostnaderna. När pengarna är slut köper man ingenting. Om ingen handlar måste kanske butiker stänga. Vilket betyder att affärsmännens vinster och skatteinkomsterna minskar. Det förvånar mig att inte ens denna enkla matematik får klockor att ringa för våra ungdomliga marknadsekonomer i landskapsregeringen.
Det allra högsta priset betalar dock den sparkade personalen, deras familjer och anhöriga. De personliga följderna av att mattan plötsligt rycks bort under fötterna efter ett långt (eller kort) arbetsliv är svåra att först å, även för en som levt nära inpå vänner och bekanta som sparkats ut i tomheten.

Det finns ingen enkel lösning på dagens situation, däremot många alternativ. Vi vill alla göra något, för att vi mår bra av det. Det som är bra för människan, är bra för samhället. Det finns otroligt med saker som blir ogjorda för att det saknas pengar. Det finns mycket som inte lönar sig, men som behöver göras och bidrar till gemenskapen.
Så finns det hundratals människor som av olika anledningar har hamnat utanför arbetsmarknaden. Det som hindrar dessa från att göra något är regler, regler och mera regler. Där finns en utmaning för våra folkvalda beslutsfattare – och ett ypperligt tillfälle till nytänkande, genom att införa andra och beprövade ekonomiska modeller som visat sig vara framgångsrika ute i världen.
Jan Liljehage