Är radioaktiva partiklar ofarliga?
I STUK:s broschyr 2008 om strålningens hälsorisker står, att även en liten stråldos kan orsaka förändringar i cellernas arvsanlag och på så sätt senare leda till cancer eller till en genetisk skada hos avkomman. En enda partikel eller foton av joniserande strålning räcker för att bryta DNA-molekylen. Om båda strängarna går av nära varandra, kan cellen inte reparera det, utan det uppstår ett fel i den genetiska koden. Felaktiga könsceller eller embryon gallras oftast ut av naturen. All information i DNA-kedjan är inte viktig och alla celler delar sig inte. I praktiken kommer de flesta DNA-skadorna aldrig till synes. Varje stråldos ökar helhetsrisken för cancer en aning, fastän dosen vore hur liten som helst. Man kan inte sätta någon gräns mellan farlig och ofarlig stråldos. Risken är dock betydligt större om man exponeras som barn. Man kan inte urskilja vilka cancertumörer som beror på strålning. Alltså är det viktigt att hålla all exponering av radioaktiv strålning så låg som möjligt.
Paul Zimmerman säger, att den stora risken för cancer, missbildningar hos foster och andra hälsoeffekter från strålning, inte kommer från plötslig extern strålning, utan från de mycket små mängder radioaktiva partiklar som letar sig in i våra kroppar via luft, vatten och mat. Dessa interna radioaktiva partiklar utsätter enskilda celler för ett radioaktivt bombardemang med kraft att förändra cellernas egenskaper. Riskerna med radioaktiva partiklar underskattas konsekvent, och föroreningarna tillåts att spridas runt jordklotet. Uranbrytning, lågdosutsläpp från kärnkraftverk och ammunition med utarmat uran innebär alla betydligt högre risker för människor än vad den traditionella riskmodellen förmår fånga upp. ( www.nonuclear.se/Zimmerman , Zimmerman, A Primer in the Art of Deception.)
Utsläppsgränserna från kärnkraftverken känns obegripligt höga. Utsläppsgränsen för Krypton-87 är i Olkiluoto 17 700 000 GBq/år, och i Lovisa 22 000 000 GBq/år. Utsläppsgränsen för jod -131 är i Olkiluoto 114 000 Mbq/år, i Lovisa 220 000 Mbq/år. Utsläppsgränsen i havet för tritium är i Olkiluoto18 300 GBq per år. I Lovisa är gränsen 150 000 GBq per år. För övriga radioaktiva nuklider i havet är gränsen i Olkiluoto 296 GBq/år, och i Lovisa 890 GBq/år. (STUK-B 119/juni 2010). Utsläppsgränserna verkar inte alls basera sig på vad som är säkert för människan. I så fall skulle folket runt Lovisa tåla mycket mera radioaktiva utsläpp. Behöver ett kärnkraftverk släppa ut mera, har man högre utsläppsgräns. Är utsläppsgränserna högt satta, för att de verkliga utsläppen ska verka mindre?
Vad baserar sig dessa utsläppsgränser på? Hur går de ihop med att det bara behövs en enda liten partikel av joniserande strålning för att bryta DNA-molekylen och få cellen att mutera? Hur inverkar vart och ett av dessa olika radioaktiva ämnen när de kommer in i kretsloppet eller in i människokroppen? Och vad kommer Olkiluoto 3 att släppa ut i luft och vatten? Vilka är utsläppen och utsläppsgränserna per dag? Låt folket få veta nu, i tid före valet!
Birgitta Norrvik
