”Är det faktiskt bara jag som vill stiga av vidföljande hållplats?”
Det var sen kväll. Jag var tonåring i huvudstaden, jag kände ingen på tåget, behärskade knappt språket och hade ingen aning hur jag skulle hitta rätt förort. Nu skulle det sitta bra med en trygg resvan storebror nära sig. Konduktören var hjälpsam, följande hållplats Kilo, ursäkta en fråga till. ”Hur öppnas dörrarna, vi har inte tåg på Åland”. Tack hjälpsamma konduktör, med lätta steg gick jag till mitt nattkvarter
40 år senare förbluffas jag över nyheterna att bankvärlden tänker korsförhöra medborgarna med jämna mellanrum, orsak penningtvättslagen. Fånga potentiella ekonomiska brottslingar. Storebror ser mig, men han är inte fri, han går i någons ledband, vem kör tåget? Vad heter slutstationen? Skall vi bara sitta och ta emot all världens idioti, utan att någon reagerar?
Snälla bankdirektör , det här är inte roligt längre! Finns det en nödbroms att dra i, jag är åksjuk, vill andas frisk luft. Om jag betalar bort alla lån, klipper bankkorten, säger upp alla konton, bostätter mig i ett torp med brunn på gården och en ko i ladugården, får min lön i kontanter i kuvert och betalar mina få räkningar direkt till vederbörande företag. Får jag då vara i fred? Eller blir jag den första som får skaka galler för samhällsomstörtande verksamhet?
Tacksam för svar
Bengt Grunér
