Är det Emmaus ansvar att sköta stadens låneskulder?
I år har det gått 20 år sedan Emmaus flyttade in i ÅCA:s lokaliteter på Köpmansgatan. Lagom till födelsedagen planerar stadens ledning sälja fastigheten och ställa Emmaus på bar backe.
Staden ska göra sig av med fastigheter som inte behövs för stadens lagstadgade verksamheter eller något man otydligt benämner kärnverksamhet. Listan på fastigheter som ska säljas är ofullständig och valet av fastigheter är inte korrekt. Emmaus sysslar nämligen med lagstadgad kärnverksamhet.
Emmaus tar ansvar för stadens skyldighet att ge meningsfullt arbete åt personer som inte klarar sig på den öppna arbetsmarknaden. En av stadens kärnverksamheter är den lagstadgade avfallshanteringen som kräver återanvändning och återvinnig av avfall för att minska det sopberg som måste omhändertas på deponier.
Vem ska sköta allt detta om Emmaus inte finns?
Emmaus har byggts upp av hundratals frivilliga. De största insatserna har gjorts av äldre kvinnor som Kaija Granit, Inger Holmström, Charlotta Mattson och många fler som i åratal sorterat kläder och hushållsartiklar.
De anställda sköter den dagliga prissättningen och försäljningen. Balleghe Sedgi och Svetlana Oussova är två av Emmaus mest professionella trotjänare. Antikvariatet och Cirkeln har under åratal sköts av trogna medarbetare som Perka Söderlund, Sixten Jansson och Johan Enroth.
Vid sidan av dessa trotjänare finns det många flera som bidragit till det fina resultatet och gjort Emmaus till en av de viktigaste mötesplatserna i staden. En plats där man inte bara fyndar och gör bra affärer utan där man lär känna varandra och där alla oberoende av ålder, kön, etnisk bakgrund eller språk samlas.
Allt det goda som under åren byggts upp hotas nu av Mariehamns stad som vill sälja ut fastigheten. Att fastigheten en gång i tiden köptes för Emmaus verksamhet och för ungdomsverksamhet har man tydligen glömt.
Emmaus starka koppling till ÅCA-tomten har ingen betydelse för förespråkarna för försäljningen. Emmaus ekonomiska framgångar tycks för vissa vara en källa till avund och irritation. Emmaus är självförsörjande och får ett grundbidrag på 1500 euro årligen från staden i likhet med alla andra föreningar.
Det påstås att staden subventionerar Emmaus genom en alltför låg hyra. Det kan knappast Emmaus beskyllas för. Emmaus har själv bekostat en stor del av sina renoveringar. Hundratals frivilliga från många olika länder har under många somrar genom gratis arbete rustat upp Emmaus lokaliteter.
Istället för respekt och tacksamhet för alla dessa frivilligas insatser känns det smärtsamt att följa den utförsäljningsprocess som nu målmedvetet drivs på. Att staden har en tung lånebörda beror inte på Emmaus utan på andra stora investeringar som i många fall inte kan motiveras med lagstadgad kärnverksamhet. Investeringar som varit dyra och gjorts i för snabb takt.
Är det Emmaus ansvar att sköta stadens låneskulder?
I februari för 20 år sedan ringde Birger Lindholm mig och sade att nu vet han var Emmaus kan få bra lokaliteter. ÅCA stod då övergivet och delvis i ett oanvändbart skick. Samtidigt fick Stig Lindholm upp ögonen för samma byggnad och såg möjligheter att driva ungdomsverksamhet i huset.
Tillsammans fick vi hyra huset av ÅCA och under många år byggdes huset upp och alla delar togs i bruk. Birger fanns alltid i bakgrunden med råd och konkret hjälp. Med glädje och entusiasm skapades Emmaus av många villiga händer. Det är inte någon enskilds mästerverk utan ett verk över vad vänskap och vilja till godhet kan åstadkomma.
Det skulle vara ett stort nederlag för humanismen och en förlust för staden om allt detta ska svepas bort genom ett klubbslag i stadsfullmäktige med uppmaningen: ”Sälj till högst bjudande ”. Jag utgår ifrån att detta är helt uteslutet.
Barbro Sundback
Emmausmedarbetare
