Angående strålning
I Måndagens Nyan (11/5) skriver Martina Lampero om förmenta stålningsfaror. Artikeln är full av svepande uttalanden, ”många vetenskapsmän anser”, som är omöjliga att bemöta, men innehåller några saker som kan kommenteras, men låt mig först diskutera begreppet ”elöverkänslighet”.
Rent objektivt finns det ingen sådan sjukdom. Fenomenet har undersökts i ett antal dubbelblinda tester och i inget av dessa kan försökspersonerna detektera några elfält. Obehagen de drabbade känner är dock högst reella, men de orsakas inte av elfält. Teorierna är många vad orsakerna är, men det lutar åt att det hela är frågan om ett enkelt beting, ett psykosomatiskt problem som kan korrigeras med rätt behandling. Tyvärr vägrar många drabbade att erkänna detta och blir i stället offer för olika typer av kvacksalvare som säljer jordade lakan och annat.
Att plattor och telefoner kan påverka ungdomar negativt är sant, men denna påverkan har mera prosaiska orsaker: Stress och störd nattsömn.
Ungarna sitter och chattar med telefonerna hela nätterna.
Gällande de övriga argumenten som Martina Lampero anför så kan vi börja med (2) ”The Bioinitiative Report”. Den är framtagen av ett företag i USA som lever på att mäta ”mobilstrålning”. Själva rapporten är ett skevt hopplock av forskningsrapporter och ger ingen rättvis bild av forskningsläget. Gällande (3) har IARC (ett WHO-organ) klassat elfält som Klass 2B ”möjligen cancerframkallande”, tillsammans med 285 andra faktorer, bland dem kaffe och inlagda grönsaker. I Klass 4 ”antagligen inte cancerframkallande” finns hela ett (1) ämne, Caprolactam. WHO som organisation anser däremot att det inte finns några belägg att denna strålning skulle orsaka cancer. Europarådets rekommendation (4) är ett rent politiskt dokument som egentligen bara bygger på en enda persons forskning.
Det som talar emot att elfält skulle medföra en förhöjd cancerrisk är att vi inte ser någon märkbar förhöjning av cancerincidensen. I vissa länder, exempelvis Danmark (känt för en hög konsumtion av alkohol och tobak, två kända cancerogener) ser man en ökning av cancerfallen, medan exempelvis USA visar en nedåtgående trend i åldersjusterad cancerincidens. Även med en så lång ”inkubationstid” som 25–30 år borde vi ha sett en signifikant ökning av cancerfall, redan i dag. Det gör vi inte.
Betyder detta att vi skall slå oss till ro och sluta forska? Absolut inte! Bara för att vi i dag inte kan se någon påverkan, betyder inte att det inte kan finnas någon. Däremot skall vi akta oss för att låta detta bli en ”klimatdebatt”, där vetenskapen får ge vika för tyckande och politik.
Anders Gustafsson
Mariehamn
