DELA

Angående slakttransporter

Många har nu frågat mig om det förra försöket att skicka nöt till slakt utanför Åland. Jag har valt att skriva en insändare för att minska alla falska rykten som tycks florera.

Vid vårt inträde till EU tvingade bestämmelserna gällande slakt dåvarande Andelsslakteri att välja mellan grundrenovering av det gamla slakteriet i Gölby och att transportera djuren till slakt till Finland. Man valde att göra ett försök genom att skicka slaktdjuren till Forssa-slakteriet i Västra Finland. Vi samtliga veterinärer anställda av ÅHS var kritiska till detta och jag fick i uppdrag att följa med den första transporten.

Resan skedde med en transportfordon för levande djur istället för en vanlig slaktbil samt m/s Färdvägen och jag observerade djuren samt tog blodprov vid strategiska tillfällen: vid start från ladugårdar, vid Långnäs, på fartyget, vid ankomsten till Åbo hamn och vid ankomsten till slakteriet i Forssa. Blodvärden som visar muskelansträngning visade kraftigt höjda nivåer. Senare bröt sedan det finska slakteriet av samarbete med dessa transporter.

Det är känt att transporter med fartyg anstränger nötdjurens balans och muskulatur, också med kortare avstånd, mera än biltransporter då djuren är vana att stå eller gå beroende på uppfödningsmetod. Också stigande ålder påverkar negativt i sammanhang. Värst med resan över havet är det för gamla mjölkkossor, som har mest stått under sina liv i ladugården.

Under debatten om nu aktuella slakttransporter till Sverige har som fördröjande faktor nämnts i massmedierna “krånglig byråkrati”. Detta är dock fråga om de vanliga bestämmelserna att få kontrollen, förebyggandet och även krishanteringen över smittsamma djursjukdomar samt så kallade zoonoser att fungera friktionsfritt.

Zoonoser är sjukdomar som kan överföras från djur till människa och förstås vice versa. Några zoonoser känner vi alla till: fågelinfluensan, salmonellan och galna ko-sjukan. Den sistnämnd är bland de viktigaste som man kontrollerar i sammanband med slakt via provresultat och noggrann rapportering samt också med systemet om ursprungsmärkningen, som följer nötdjuret från uppfödaren till köttdisken i butiken. Detta måste fungera även över gränserna och vara lika för alla uppfödare av nöt.

Personligen ser jag att konceptet med lokalproducerat förlorar en del av sin glans. Man hänvisar just till transporternas negativa miljöpåverkan och koldioxidutsläppen som leder till klimatförändringen och försöker därför minimera transporterna.

Rauli Lehtinen

Pensionerad veterinär