Alla Paf-pengar stöldgods?
Det står nu klart att Ålandstidningen bedriver en opinionskampanj på ledarplats – i två ledarstick på fyra dagar argumenterar först Niklas Lampi och sedan Fredrik Rosenqvist för att Paf inte kan återlämna det oriktigt erhållna stöldgodset bolaget dömts för att ha tagit emot.
Det bekymrar oss att två vanligtvis vettiga tänkare har vandrat så vilse – i synnerhet när tankearbetet bakom argumentationen är så förbryllande svagt. Det påbjuder en fråga som behöver besvaras av Ålandstidningen. Men först en rekapitulation. Niklas Lampi hävdade först att vi, bokförarens offer, ”ansett” att vi ”förlorat pengar på felaktiga vis” snarare än ha blivit bestulna. Det har han nu klokt tagit tillbaka.
Men knappt har ÅT korrigerat kursen förrän Fredrik Rosenqvist dyker upp med ett nytt batteri av minst sagt märkliga argument.
”Vad händer om Paf frias i hovrätten?”, frågar sig Rosenqvist först. ”Då har vi fört en diskussion på felaktiga premisser.” Fast det har vi väl inte?
Diskussionen handlar ju om vårt åländska spelbolags moraliska förpliktelse att ge tillbaka påvisat stöldgods till påvisade offer. Pengarna är väl ändå fortfarande stulna, även om Paf klarar sig undan en fällande dom? Rosenqvist försöker igen: ”Vad händer … med förövarens skyldighet att ersätta sina offer om pengarna betalas tillbaka av … Paf?”
Det känns ledsamt att Ålandstidningens kunnige reporter och ledarskribent inte känner till begreppet ”regressrätt” – den rätt med vars hjälp Paf sedan kan kräva tillbaka pengarna från bokföraren. Detta är den enklaste juridik: betalar du 10 euro för en uppenbart stulen cykel får du lämna tillbaks cykeln och sedan, via regressrätten, kräva tian åter från tjuven.
”Hur rättvist är det att landskapet ersätter vissa brottsoffer men inte andra?” frågar sig sedan Rosenqvist – och missar den lilla detaljen att detta är VÅRT argument, inte hans.
I alla de fall där landskapet orsakat påvisbar skada ska landskapet naturligtvis ersätta offret. Har vi hävdat något annat? Inser ledarskribenten här att han just gick till attack mot sin egen huvudtes – den om likalydande rättvisa?
Avslutningen blir inte bättre: ”Om en … person betalat sin hyra, sin elräkning eller sina parkeringsböter med stulna … pengar, då borde väl … bostadsbolaget, energibolaget eller Mariehamns stad … betala tillbaka pengarna?” frågar sig en erfaren skribent på Ålandstidningens ledarsida.
Eh ja, nödgas vi då upplysa honom. Om något av dessa bolag tar emot pengar de vet är stulna eller borde ha förstått är stulna, då gör de sig skyldiga till häleribrott och ska enligt lag lämna tillbaks pengarna.
Case closed, sålunda? Bör dock tilläggas att spelbolagen har tydliga förordningar och skyldigheter att kontinuerligt kolla upp var deras kunders pengarna kommer ifrån baserat på penningtvättslagen, det har inte exempelvis energibolag eller bostadsbolag.
Vi har nu i två insändare, med vanlig åländsk lekmannalogik, visat att samtliga de argument som två av Ålandstidningens skarpaste hjärnor framfört inte bara haltar, utan knappt kan gå.
Det måste finnas en anledning till att både Lampi och Rosenqvist tycks ha haft en åsikt som de först i efterhand sökte argument för. Detta är frågan vi vill ställa: vad vet ni som vi inte vet? Har ni inifrån styrelserummen fått höra något hemskt, som fått er att oroa er så för Pandoraaskar och dammluckor på er ledarsida?
Är ALLA Pafpengarna stöldgods? Vi hoppas inte. För hoppet var trots allt det enda som stannade kvar, längst där inne i Pandoras mörka ask.
STIG GRÖNLUND
ERIK RUSTNER
