DELA

Alla måste hjälpas åt

Jonas Bladh kritiserar mig för valet att lyfta mediebilden av staden till en fråga som oroar mig. Man kan ha förståelse för att en chefredaktör reagerar när det till en del handlar om medias ansvar. Kritiken når upp till den grad att Bladh insinuerar att jag inte bryr mig om de stora utmaningar vi har framför oss. Läser man artikeln en gång till (och alla andra artiklar med mig samt insändare) så är det lätt att förstå att jag har en annan uppfattning. Det är alltså tvärtom, de stora svåra och viktiga frågorna har jag poängterat länge.

I samma ledare framställer Bladh mig som stadsstyrelsens ordförande ensam ansvarig för att nå en bred samsyn och breda överenskommelser om stadens ekonomi. Så fungerar inte demokratin. Vi är åtta politiker i stadsstyrelsen, sex partier och 27 ledamöter i stadsfullmäktige som alla måste ta ett ansvar för det. Jag har självklart också en roll i detta, kanske lite mer än andra som stadsstyrelsens ordförande, men kan inte ensam uppnå resultat. Alla måste hjälpas åt.

Om vi går till delfrågan med mediebilden då. Den bild i media som målats och målas upp har också betydelse i hur väl arbetet med de stora frågorna lyckas på både kort och lång sikt. Jag upplever att det alltför ofta är så att lokalmedia och debattörer väljer att göra små saker till något stort och katastrofalt. Fokus ligger dessutom ofta på att söka fel och titta bakåt istället för att hitta lösningar och titta framåt. Det negativa får mer uppmärksamhet än det positiva. Är det inte så att till exempel journalisten söker konflikten och det sensationella? Är det inte roligare och intressantare att skriva om ett ämne där det förekommit omröstning än ett där alla är eniga? Visst är det väl så att media väljer att ge dessa mer och större utrymme? Blir inte rapporteringen skev och vinklad då? Journalistiken måste också kunna diskuteras och här har chefredaktören, som ju innehar den högsta journalistiska funktionen på en tidning, en central och viktig roll.

Att mediebilden, som Bladh påstår, ”skapas av den politik som förs, av det mått av skicklighet och ansvarstagande de styrande visar” stämmer säkert till viss del, men inte helt. Media har också en betydande påverkan som ”den tredje statsmakten”. Att inte erkänna det är naivt och kanske speglar det förändringsbehov som finns. Förändringsarbete delas ibland upp i tre faser; 1. förnekelse, 2. acceptans och 3. omställning. Vissa har nått första fasen, en del har nått den andra fasen. Vi måste alla nu in i tredje fasen.
Petri Carlsson (M)

 Petri Carlsson har rätt och fel. Vi börjar med det rätta: journalistisk ska absolut diskuteras, jag gör det gärna. Däremot är det en trött och slentrianmässig mediekritik att hävda att vi söker sensation i alla lägen. Alldeles givet har dispyter i stadshuset gällande de stora besluten – som budgeten, Övernäs skola och stadsbussen – beslut som berör många medborgare ett större nyhetsvärde än löpande mindre ärenden som mest bara ska klubbas. Det är knappast kärnfysik. Vi försöker göra tidning för våra läsare, skriver om det vi tror intresserar dem. Inte vad makthavare vill ha kommunicerat.
Så till det Petri Carlsson har fel i. Jag varken tror eller insinuerar att Carlsson inte bryr sig om de stora ekonomiska problem som staden står inför. Däremot finner jag det anmärkningsvärt att stadsstyrelsens ordförande på den direkta frågan ”Vad är du personligen mest orolig för just nu vad Mariehamn beträffar?” väljer att lyfta fram mediebilden. Det ger sken av att vilja tona ned det vi alla vet är Mariehamns största problemområde: att få pengarna att räcka till. Dessvärre är det ett trick som inte är helt obekant när det gäller politiker, men likväl inte heller helt snyggt.
Jonas Bladh
Chefredaktör