All vallodling borde kunna värdesättas
Det har på sistone i olika sammanhang i media framförts synpunkter på att vallarealen har fått en för stor andel av den odlade åkermarken i landskapet och att mycket av den odlas enbart för stödens skull. Argumenten för varför man som odlare gått in för odling av vall vill jag lämna därhän.
Däremot har jag reflekterat över att man någonstans verkar se enbart nackdelar med att det odlas vall utom till foderändamål. Jag anser att man helt glömmer bort vallens långvariga positiva effekter.
Vallen är utomordentligt värdefull i växtföljden. Den behövs och är till stor nytta inte enbart för bönder med mjölkkor och övriga ägare av djur som konsumerar vallfoder. Vallen är värdefull som mellangröda för spannmål, oljeväxter, grönsaker med mera. Den kan knappast ens uteslutas ur en ekologisk odling.
Vallen, som kan bestå av olika blandningar av vallväxter, innehåller ofta olika slag av såväl gräs som baljväxter. Baljväxterna – i det här sammanhanget växter som klöver av olika slag, lusern, käringtand med flera. – har en förmåga att binda luftens fria kväve och i och med det förse marken med det för växterna livsnödvändiga näringsämnet. Det i sin tur gör att man som odlare blir helt eller delvis oberoende av handelsgödselkväve.
Man får inte glömma vallens viktiga betydelse i växtföljden också för en ren växtodlare (kreaturslös). Vallen är kolossalt viktig med tanke på jordstrukturen, den ökar mullhalten, den skapar möjlighet till avbrott i en annars ensidig odling, den minskar trycket av växtsjukdomar och skadeinsekter. Den är flerårig och marken får delvis vila medan det växer. Men det finns behov av ett nytänk i sammanhanget, för dagsläget är inte optimalt även om det självklart är bättre än igenväxning.
Se möjligheter – för de finns
I stället för att ondgöra sig över att vi har vall som inte utnyttjas på bästa tänkbara sätt, som helt enkelt inte ger en avsalugröda, så borde man vända på resonemanget och se möjligheter. Vissa eko-odlare kanske föredrar att hacka ner vallväxten och använda den som gröngödsling. Andra växtodlare kan skörda vallen och ändå ha nytta av den i växtföljden tack vare den rotmassa som i vilket fall tillförs marken.
Vallskörden kunde/borde utnyttjas för att producera biogas i de fall den inte används för foderändamål. Restprodukten efter förgasningen är en ren naturprodukt och kan återföras till marken som mineralgödsel.
Vallen kan vid samodling med baljväxter ge skördar på 12-15 ton torrsubstans/ha och år. Multiplicera det med antalet hektar som inte utnyttjas fullt ut – låt oss säga 1500 ha. Det blir 20.000 ton torrsubstans per år, som outnyttjad utgör ett slöseri med resurser. Men vallen behöver som andra grödor skötas, den behöver förnyas regelbundet för att ge god avkastning. Jag tror att det är få – om ens någon – gröda som i produktivitet med tanke på biogas på våra breddgrader kan konkurrera med vallen. Skördetekniken kan vi redan.
Ta dessutom i beaktande att vi utan större problem kan lagra skörden ute året runt, vilket är väldigt viktigt då man talar om den här typen av bioenergiproduktion. Skapa genom samverkan odlare emellan förutsättningar för att all vallproduktion blir rumsren genom att vi gör den till en värdefull avsalugröda i bioenergisammanhang. Det är inte Skansen och rådjuren som behöver ses som alternativ till direkt matproduktion. Det behövs energi för att producera mat – varför inte använda närproducerad energi. Det behövs självklart en organisation, det behövs spelregler och tariffer för att få det att fungera.
Men ge vallodlingen som odlingsform en positiv plats i diskussionen, det är den värd.
Ulla Boman
