DELA

Äldre kostar inte mer än yngre

Nina Fellman frågar sig i en insändare om hur kommunerna har tänkt lösa de framtida behoven av större intäkter för de utökade kostnaderna, om man inte vill slå ihop kommunerna till färre enheter.

I och med detta sätter hon själv fingret på den ömma punkten i landskapsregeringens slutsats av utredningarna. Det som regeringen inte vill säga i klartext. För att klara av de framtida kostnadsökningarna bör det bli färre enheter på de flesta områden. Färre skolor, färre daghem, färre ålderdomshem och färre av allting som är kommunernas uppgifter att sköta, enligt nuvarande lagstiftning. Hittills har man mest pratat om problemet ”med den åldrande befolkningen”. Men det är nog inte bara vi äldre som är kostsamma. Hur skulle det vara om man gjorde en jämförelse mellan vad dagens barn och unga kostar samhället, och vad åldringsvården kostar?

Mig veterligt finns ingen utredning som påvisar att äldre kostar mer än den yngre befolkningen. Men kommunindelningsutredningen visar att landskapsregeringen är medvetna om att man fokuserat problemet på fel åldersgrupp, men med den klara insikten om att barnens föräldrar är fler än åldringarna i fråga om väljarkår. Därför är det behagligare att lyfta fram ”problemet med den åldrande befolkningen” i stället för ”kostnaderna för barn och unga som ännu inte ingår i arbetskraftsbefolkningen”. För barn och unga är (förhoppningsvis) de som i framtiden betalar skatter och avgifter, och därför är politikerna villiga att betala ganska mycket för att ge dem en framtid som goda skattebetalare.

Men politikerna borde kanske i stället fokusera på att visa dem tacksamhet som byggt upp dagens samhälle, och som fortsättningsvis betalar skatt för de inkomster de har, och enligt en betydligt högre skatteskala än vad dagens arbetsföra befolkning gör. Och inte bara framhålla de äldre som ett problem. Dessutom blir också politiker äldre, och kommer så småningom att ingå i den grupp de idag gärna framhåller som ”det framtida problemet”.

Men någonstans har ändå politikerna vaknat gällande kostnadsökningarna för barn och unga. Även om man inte vill säga det rent ut, så innebär en kommunindelningsreform i förlängningen ett minskat antal skolor och daghem. För om man skall räkna med ”stordriftsfördelar” med en kommunreform, så måste antalet enheter minska till fördel för större centrala enheter. Varför landskapsregeringen inte erkänner detta vet jag inte, för även alla utredningar visar att så är fallet.

Landskapsregeringen frågar sig också hur oppositionen tänkt sig att lösa problemet (med den åldrande befolkningen). De kommuner som i dag har en hyfsa ekonomi ser inte en framtida kommunsammanslagning som en lösning på framtida kostnadsökningar. Kommunerna kommer även i framtiden har barn och unga och äldre som behöver vård och omsorg, och kommer som nu att lösa det med utökat samarbete kommunerna emellan. Dessutom har kommunerna fortsättningsvis rätt att justera skattöre och avgifter så att de täcker kommunens kostnader för infrastruktur, vård och omsorg. Kommunerna har också rätt att inom sina gränser justera kostnadsökningar genom olika åtgärder, under förutsättning att landskapsregeringen genom sin lagstiftningsbehörighet inte sätter käppar i hjulet för kommunernas utveckling.

Jag tror att landskapsregeringen borde fokusera på (de skenande?) kostnaderna inom landskapsförvaltningen, i stället för att skapa oro inom kommunsektorn med hot om tvångsåtgärder om inte kommunerna följer landskapsregeringens önskan och vilja i fråga om kommunsammanslagningstanken.

RUNA LISA JANSSON