Åldersrasismen grasserar i det åländska samhället
I andra länder, och andra kulturer, uppskattas och vördas äldre människor för sin livserfarenhet och kunskap. Så är det inte på Åland. Här betraktas äldre människor som en belastning för samhället. Vi kostar pengar. Vi är en tärande del av samhället. Vi är inte samhällsnyttiga. Vi är köttberg som kräver vård och omsorg. Vi tillför inte samhället någonting.
I USA kämpar två kandidater om att bli landets president. Jag tror att både är drygt 70 år. Sådant skulle vara otänkbart på Åland, att en person över 70 år skulle anses tillräckligt kunnig och kompetent att bli lantråd . Här betraktas pensionärer antingen som dementa vårdhemsklienter, eller boulespelande och allsångssjungande något piggare åldringar.
I USA diskuterar man de båda kandidaternas kompetens och kunnande, vem som är bäst lämpad att bli president. Men ingen kommenterar deras ålder. Den som blir vald kommer att vara närmare 80 år innan mandatperioden är över, men ingen ifrågasätter för den skull deras kompetens att leda USA!
Här diskuterar vi i stället som 16-åringar är tillräckligt mogna för att rösta, för man måste satsa på ungdomen. Men ingen anser det mödan värt att tillvarata de äldres kunnande, de som har en lång livserfarenhet att falla tillbaka på, och har mycket att tillföra samhället i fråga om kompetens inom olika områden.
Jag har länge väntat att de åländska pensionärsföreningarna skulle engagera sig i politiken, därför att samhället berör oss alla, från vaggan till graven, men där lyfter man inte frågan, trots att man i sina led har sådana personer som genom sin kunskap och erfarenhet skulle vara en tillgång politiskt sett. I stället ägnar man sig åt boulespel och allsångskaféer. Inget ont i dessa aktiviteter, och aktörerna har säkert roligt, men särdeles mycket tillför det inte det politiska livet på Åland .
I Sverige är pensionärsföreningarna mycket mer aktiva i politiken, bland annat är den äldsta riksdagsledamoten 83 år, och en ledamot i kommunfullmäktige i Sollentuna är 94 år, enligt vad jag läst i pressen. Och om inte pensionärerna själva lyfter fram sina önskemål och behov, vem skall då göra det? De yngre talar för sig själva, de vet ju inte om något annat, de har ingen erfarenhet av åldrandets behov och problem, och föräldrarna talar för sina barns behov. Men vem talar för pensionärerna om de inte gör sin stämma hörd själva?
Det förvånar mig också att hela den kunskapsbank som pensionärerna besitter genom sin livserfarenhet, totalt förbigås i olika sammanhang. När den i stället borde tas tillvara och vidarebefordras för att öka kunskaperna hos den yngre generationen.
Runa Lisa Jansson
