Ålänningarna har tappat sin identitet
I det åländska jantelagssamhället gäller det att välja sina ord. Ändå säger jag det: Åland är infekterat av lathetens ingrodda självgodhet.
I sin slapphet är ålänningarna försoffade i tron att inget kan bli bättre. Vi har det ju så bra: låg arbetslöshet, företagen går bra, låg ränta och välfärden fungerar hyfsat.
En jämförelse med kampåren 1919-1921 bleknar. Visst, tiderna var annorlunda. Men ändå viktigt att sätta i perspektiv. Då, i början av förra århundradet, handlade det om en kamp för ålänningarnas existens som ett folk, utifrån ett egenvärde som var fundamentalt förknippat med var och en.
Vad hände sedan? Ålänningarna accepterade den påtvingade självstyrelsen. Därefter gick ett helt folk i dvala – en bekvämlighetssömn som fortgår.
I vår inskränkta missunnsamhet fokuseras politiken på petitesser, samtidigt som världen blöder. Med väljarnas samtycke tillåts stollarna fortsätta sätta agendan för vår framtid.
Ja, jag blir skrämd av att vissa personer ska leda enskilda politiska områden. Orsak: Personerna i fråga saknar behörig kompetens för uppgiften. Så har det varit under många år. Tillsättandet av ministrar utgår från enskilda personers behov av politisk profilering framom samhällets krav på kompetens och väl. Det här förhindrar och förlamar förvaltningen av det som är vårt: Åland.
Med inkompetent politisk ledning skadas en redan ineffektiv förvaltning. Exemplen är många, inte minst inom socialförvaltningen där tjänstemän slutat på grund av inkompetent ledning. Samma ordning gäller mer eller mindre samtliga landskapets förvaltningar.
Åland kommer att vara det mest förvaltningstyngda autonoma området i världen tills vi, ålänningar, sätter stopp. Du och jag.
Åland berikas av allt från motor-, sport-, och kulturintresserade fantaster, företagare, entreprenörer till gråsvarta byråkrater. Underbart! Oberoende av yrke konfronteras vi med allt mer finska i vår vardag. Per telefon och på nätet. Vad gör vi? Noll. Åland åderlåts på skatteintäkter från ett land (styvmoder) vi inte ens förstår? Vad gör vi? Noll.
Var finns vår stolthet? Vårt egenvärde? Vårt självförtroende?
I sammanhanget vill jag med eftertryck ta hål på alla förutfattade meningar – och av det politiska etablissemanget fastslagna åsikten – att nationalism = främlingsfientlig. Tvärtom, att stå upp för och vara stolt över sitt ursprung och sin identitet skapar självförtroende och kärlek till sin nästa.
Politik, som bygger artificiell trygghet för oändliga flyktingströmningar, skapar oro och splittring. Liksom miljö och allt annat måste vårt mottagande av behövande vara hållbart. En politik där praktisk integrationspolitik och verklighet går hand i hand.
Ove Andersson
