DELA
© Nya Åland

Åland och globaliseringen

Det råder numera nästan total enighet om att ekonomisk tillväxt är en förutsättning för välstånd (åtminstone för relativt ekonomiskt sådant), liksom om att kapitalism baserad på fria och globala marknader är det system som säkrast skapar tillväxt. Tillväxten är ett mått på förändringstakten i ekonomin och anses därför vara ett mått på välståndsutvecklingen i samhället.
När världens folkrikaste länder numera uppvisar årlig tillväxt om ca tio procent så kan man inte längre se den ekonomiska utvecklingen som ett västerländskt fenomen. Den är i högsta grad global.
Om man generaliserar kan man säga att det ekonomiska välståndet aldrig har varit större än i dag, varken lokalt eller globalt. Aldrig tidigare har så många varit så ekonomiskt välmående. Även de sämst lottade har det bättre än någonsin tidigare i historien, räknat i absoluta termer. Detta anses vara resultatet av en lång period av ekonomisk tillväxt.

Många sakkunniga jämför den ekonomiska utvecklingen med evolutionsprocessen i naturen. Tempot i denna välståndsevolution har ökat drastiskt på grund av ökande frihandel och allt bättre kommunikationer. Även om tillväxten ännu är ojämnt fördelad är den ekonomiska utvecklingen en stor framgång globalt sett.
Men detta är en process som också är smärtsam för många, till exempel för dem som blir förlorare då arbetsplatserna flyttas till andra länder och som på grund av ålder, låg utbildning eller helt enkelt bristande flexibilitet har svårt att anpassa sig och finna sina roller i denna nya föränderliga värld. Och det krävs dessvärre snabb anpassning, både på samhälls- och individnivå. Man kan inte bara ”vänta och se”!
Betänk till exempel utvecklingen i Ryssland: Från ”Stormakt” till ”Ekonomisk katastrof” till ”Landet med världens näst största valutareserv” samt den i Kina: Från ”Efterblivet” till ”Hela världens verkstad och nationen med världens största valutareserv”; vardera inom loppet av 15 år. Och ändå är detta ekonomier som inte öppnat sig helt.

Liksom industrialiseringen på sin tid var nödvändig för att lyfta västvärlden ur fattigdomen är globaliseringen nödvändig för att åstadkomma detsamma i resten av världen. Inget kan heller längre stoppa den processen och den påverkar alla. Det hjälper till exempel inte att försöka avskärma sig från omvärlden och därmed globaliseringen. En sådan politik leder bara till stagnation och vad stagnation medför kan man studera till exempel i Nordkorea och på Kuba.
För dem som vill ha fortsatt tillväxt finns knappast något alternativ till ”Det öppna samhället”. Men med tanke på det alltmer ökande motståndet mot globaliseringen bland dem som i sammanhanget blivit förlorare bör man inte göra om den typ av misstag som begicks i industrialismens barndom, till exempel på miljöområdet. Liksom ”industrialisering till varje pris” så är också hämningslös globalisering skadlig, åtminstone temporärt.
Förändringsprocessen på hemmaplan måste vara ”ren och just” och dess orsak och verkan välkommunicerad till alla. Man bör således inte tillåta att gruppen förlorare växer sig alltför stor. En sådan utveckling polariserar nämligen samhället på ett olyckligt sätt. Man måste helt enkelt bistå dem som behöver hjälp med och under förändringsprocessen. Men själva förändringen kan och bör man inte undvika.

Inte heller på Åland kan vi undgå globaliseringens effekter. För att klara oss hyggligt måste vi anpassa oss till de nya förutsättningarna och den nya konkurrenssituationen. Vi måste skaffa oss en vision för hur Åland skall bli ett så öppet samhälle att vi framgent kan skapa den tillväxt som krävs för att bibehålla och utveckla vår välfärd.
Så kallad realpolitik typ tunneldiskussioner, förvaltningschefers avlöning och barndagvårdsavgifter i all ära men det är nu hög tid att lägga kraft på att skapa en övergripande vision om Ålands ställning och roll i en värld med fria och globala marknader, det vill säga att bygga en bas för en framtida åländsk näringspolitik. Detta torde leda till diskussioner om sådana för Åland grundläggande frågor som till exempel jordförvärvslagstiftningens, näringsrättens, arbetsrättens och kanske också själva statstillhörighetens vara eller inte vara.
Sådana diskussioner kan även hjälpa oss med en vision för skärgårdens och randkommunernas ekonomiska överlevnad. När vi sedan har skapat vår vision kan vi med stöd av denna på ett konsekvent och förnuftigt sätt fatta beslut i realpolitiska frågor.

Det är ett rimligt krav att den offentliga politiska debatten skall uppehålla sig också vid akuta visionära och strategiska frågor, särskilt som det är lagtingsval i år. För väljarna vore det viktigt att få vetskap om vilka av partierna och kandidaterna som kan och vill höja sig från det valtaktiska till det visionära och utvecklingsstrategiska planet.