Åland kan få sin reservkraft på annat sätt än med kabeln
Kommentar till Jan Kahlroths insändare.
Utan att kunna siffrorna i detalj konstaterar jag att Kraftnät Åland Ab:s (KÅ) svar på frågan, hur ett marginellt reservkraftsunderskott på kanske 5-25 procent bör täckas, är att föreslå en reservkraftsinvestering som täcker kanske 120-150 procent av det totala reservkraftsbehovet, samtidigt som man med investeringen vill göra alla nuvarande reservkraftsaggregat både onödiga och värdelösa, en extra kapitalförstöring på kanske 20 miljoner euro. Så grova och dyra förslag till lösningar skulle aldrig accepteras i det privata näringslivet. Där skulle man inte heller låta ord som ”nödvändig långsiktig infrastruktursatsning” skymma sikten vid sökandet efter lösningar.
I motsats till Jan Kahlroths (JK) åsikt att debatten om Finlandskabeln endast bör handla om finansieringen, dristar jag mig påstå att debatten först bör handla om behovet av kabeln. Särskilt som tillgången till reservkraft kan säkerställas på andra sätt än med en kabel till Finland.
I stort sett alla kan i en krissituation minska sin elkonsumtion avsevärt. Troligen är en 20-40 procents besparing fullt möjlig i medeltal. Genom att införa ett system med en lokal marknad för ”reservkraftsrätter” (jämför: systemet med utsläppsrätter) skulle man kunna skapa ekonomiska incitament för betydande elbesparingar i en krissituation. Det därmed skapade utrymmet i reservkraftskapaciteten skulle köpas av sådana konsumenter som inte är beredda att/inte kan dra ner sin elkonsumtion i en krissituation och som inte heller vill investera i egna reservkraftverk. Ett sådant system skulle dessutom skapa intäkter för säljarna och därmed sänkta deras elkostnader netto, under förutsättning att de är beredda att minska sin elkonsumtion med någon avtalad procentsats/mängd vid ett brott på Sverigekabeln.
Lagen som reglerar KÅ:s verksamhet kunde öppnas och justeras så att KÅ:s skyldighet inte vore att tillhandahålla reservkraften, utan i stället vore att tillhandahålla och monitorera sådana arrangemang som gör att tillräcklig mängd reservkraft finns att tillgå, där ”tillräcklig mängd reservkraft” inte nödvändigtvis skulle betyda 100 procent av allas behov. Storkunderna skulle helt enkelt åläggas att, under KÅ:s överinseende, ta ett visst eget ansvar för sin reservkraft, antingen genom köp av reservkraftsrätter eller genom investeringar i sådana egna reservkraftverk att deras marginalbehov av reservkraft täcks, alternativt godkänna lägre leveranser i en krissituation.
Man bör inte heller glömma vindkraften, som nu inte inräknas i reservkraftskapaciteten. Vindkraften kommer att klara av att producera erforderlig reservkraft tillsammans med de redan befintliga reservkraftsaggregaten under största delen av tiden för ett brott på Sverigekabeln. Efter att de två planerade vindkraftsparkerna byggts söder om Eckerö klarar vindkraften i de flesta situationer ensam hela Ålands reservkraftsbehov. Bara när det är vindstilla kommer de befintliga reservkraftsaggregaten att behöva startas. Man kan säga att Åland då, utan kabel till Finland, för det mesta har lokal kapacitet att, producera dubbelt mera el än samhället importerar via Sverigekabeln, åtminstone om man medräknar produktionskapaciteten i de privata reservkraftverken.
JK hävdar att Finlandskabeln behövs nu och att inget blir bättre av att skjutas på. Men med ett bredare synsätt kan man se saken på annat sätt. Landskapet tjänar faktiskt ca 4 miljoner euro per år som kabelinvesteringen skjuts upp (beräknat som 30 års annuitet med 3,5 procents ränta). Det eventuellt förlorade statsbidraget om 50 miljoner euro tjänar man in på 12 år och vid högre räntenivå betydligt snabbare. Skulle landskapet, mot förmodan, behöva anskaffa tilläggsreservkraft för sitt marginalbehov, kan detta göras för en bråkdel av kostnaden för kabeln, genom en investering i ett reservdieselkraftverk.
Eftersom landskapet har en tom kassa och ett budgetunderskott, som behöver saneras, kan investeringen i kabeln inte ske utan att man bantar befintliga budgetmoment eller överför kostnaden för kabeln direkt på konsumenterna via elräkningen. I vartdera fallet kommer det att leda till att 120 miljoner euro (30 gånger 4 miljoner) av de åländska elkonsumenternas ekonomiska rörelseutrymme försvinner under en 30 års period, med de negativa multiplikatoreffekter det har i samhället, kostnader som inte har medtagits i KÅ:s kalkyl.
Avslutningsvis kan man konstatera att KÅ hittills inte landat något av de 2-3 intäktsavtal man förväntar sig att Finlandskabeln skall möjliggöra. Det torde vara ytterst ovanligt att man gör en 75 miljoners investering (landskapets del) till vilken det bara finns 2-3 tänkbara kunder, utan att man först bundit upp kunderna och säkerställt villkoren för deras nyttjande av investeringen. Inte beställde till exempel Viking Line sin nya färja innan staten fattat beslut om miljöstödet.
Folke Husell
