DELA

Åland har inte råd med sjöfartsstödet

Fakta i debatten verkar vara en bristvara. Sjöfartsstödet eller egentligen ”restitution av skatter och sociala avgifter” får olika storlek beroende på vem som uttalar sig.
Mina uppgiftslämnare hävdar att restitutionen från finska statsbudgetens utgiftssida till de åländska rederierna blir c:a 43 miljoner euro per år. I debatten florerar 10 miljoner euro, 17 miljoner euro med flera förslag??. Vi noterar också att beloppet är växande och att överföringen inte minskar klumpsumma och flitpeng till Åland.
Till dessa 43 miljoner euro skall läggas den tredjedel av sjömännens pensionsinbetalning som staten står för, det är miljonbelopp i euro för de åländska sjömännen.

Som nybliven kandidat blir jag konfunderad och ser inga möjligheter att ta dessa summor ur den åländska budgeten. Jag tycker också att grundfakta borde klarläggas bättre inför debatt och beslut än vad nu verkar vara fallet.
Sjöfartens utveckling är en fråga som ligger i landets och EUs intresse på det europeiska/globala planet när det gäller industri, försörjningssäkerhet mm. Ur Ålands synpunkt ar det en viktig näring som skall bidra till vårt välstånd. Vi har varken anledning eller möjlighet att ta nationellt, europeiskt eller globalt ansvar.

I utvecklingen av åländsk sjöfartspolitik står vi inför ett dilemma, landskapet har inte möjlighet att sköta restitutionen och de åländska rederierna får ekonomiska problem om den uteblir.
Det innebär att åländska alternativ ligger snarast på lagstiftnings-/regelverksplanet. Ett övertagande innebär troligen också att strukturen för personalen förändras radikalt. Samma gäller för samhället då sjöfartens ombordanställda av konkurrensskäl inte kan beskattas. Samhällets utgifter minskar inte i samma omfattning.
Ett åländskt register måste också som utgångspunkt stå öppet för alla fartyg och rederier från EU och EES-länderna med alla följder det har för restitutionsbeloppets storlek och annat.

Skall Åland utveckla en egen sjöfartspolitik måste det ske i samklang med näringen och med hågkomsten att beslut är inte värda något förrän de går att finansiera.
Lennart Isaksson, FS