Åland för litet för ett rasistiskt parti?
Får er tidning så sent att läste först nu Nina Fellmans ovanstående artikel, som man kan gott betrakta som mest självgoda setts på åratal. Samtidigt som det väcker en viss beundran om hur man kan se på saker och ting, förvånar det, att man så enögt inte kan ställa några frågor, utan att ta det goda för det onda.
Till exempel skulle jag gärna vilja någon beskriva skillnaden mellan partierna som kallas för Ålands Framtid och Sannfinnländarna, likheten kan jag se själv. För mig verkar de båda ha ganska likadana politiska mål, förutom självständighet, som det ena tycks till viss mån ha och den andra verkar sträva efter. Dit kan man kanske komma litet senare och kommentera Ålands ”sanna flerspråkighet”, som man också skriver så varmt om i den artikeln.
Finländarna vet väl hur det språkliga utbudet ställer sig på Åland i allmänhet, om inte, kan man besöka ögruppen. Förutom denna vältaliga flerspråkighet som talas om bland dessa nämnda partier, har jag lagt märke till att man möter romer bara på förbipasserande färjorna, inte som bofasta på Åland, och inte heller några med somalisk ursprung, som är ganska synbara i finska fastlandets städer.
Av det språkliga kan man bara konstatera till slut, att förvisso har svenskan levt sin tid i Finland, men i framtiden ter det sig ganska annorlunda, oavsett om det finns en självstyrande eller självständig Åland bland dessa länder vid Östersjön.
”Ilta-Sanomat” skrev mycket bekymrad häromdagen 22/9, hur en stor del av öarna vid farleder i Åbolands skärgård och speciellt vid Airisto ägs av ryska bolag och medborgare, man frågar sig varför.
Man skulle kunna tro, att en åländsk politiker skulle vara intresserad att ta reda på om förhållandet kring dessa påståenden, och om det skulle eventuellt påverka hens ställning, när det gäller ögruppens framtid. Ty innan man börjar tala allvarligt om självständighet till sina blivande anhängare, borde man nog studera sakförhållandena, hur nuvarande grannarna skulle eventuellt ställa sig i saken osv.
Och allra först borde man kanske tänka på att utbilda folk t.ex. till hemvärnet, om inte för annat så för en viss katastrofberedskap, då man inte kan lita på att andra är längre beredda eller villiga att skynda till hjälp.
Så mycket lättare verkar det vara att skriva än tänka till slut, säger:
Pentti Arjopalo
