ÅHS behöver mer personalinflytande – inte mindre
ÅHS står åter inför en reglementsrevision och organisationsreform. Den senaste gjordes 2004 och förverkligades årsskiftet 2005. Så är det nu åter dags. Den av Roger Jansson ledda arbetsgruppen har haft presskonferens den 13 oktober och informerat media om tänkta reformer. Personalen har ännu inte sammankallats till det informationsmöte som utlovats. Detta måste tolkas som att arbetsgruppen gärna ser en offentlig debatt om de framförda förslagen och att processen fortfarande är öppen. Detta är mycket välkommet – vår offentliga sjukvård berör oss alla.
Ålandstidningen sammanfattar förslaget ” Mindre läkarmakt inom sjukvården”. Låt oss här stanna upp ett tag. Har läkarna verkligen en för stor makt inom ÅHS och bör denna beskäras?
Inom sköterskekollektivet sitter avdelningssköterskor, översköterskor och vårdchef på pensionstjänster. Vårdkollektivets chefer är alltså tjänster och inte uppdrag. Inom läkarkollektivet finns med undantag av chefläkaren inga chefstjänster utan läkarcheferna är i regel förordnade på tidsbegränsade uppdrag som klinikchefer (på två av de 15 klinikerna är klinikchefen sjuskötare och då finns en särskilt förordnad ansvarig läkare). Dessa klinikchefer utses idag av chefläkaren. (I arbetsgruppens förslag skall förvaltningschefen utse de ansvariga för den kliniska verksamheten – en förvaltningschef som kan vara ekonom, jurist eller annan lämplig högskoleutbildad. Chefläkaren som skall ha ansvaret för den medicinska verksamheten får inte mer utse redskapen – klinikcheferna – för att förverkliga detta uppdrag).
Den formella ”läkarmakt” som utövas sker i huvudsak genom klinikchefskapet. Missköter man uppdraget kan man bytas ut. Läkarförbundets lokalavdelning och klinikcheferna skrev till ÅHS styrelse hösten 2004 att man även ville ha en tidsbegränsad chefläkartjänst (i enlighet med tidigare praxis). ÅHS styrelse valde dock att här ändra praxis genom att tillsätta även chefläkaren på en pensionstjänst. Detta kan kraftigt ifrågasättas. En oduglig chef kan lamslå en hel organisation, en duglig chef får per automatik förlängt förordnade.
Sammanfattningsvis består idag den formella läkarmakten av ett förordnade baserat på förtroende. Detta är ett bra system.
Vilken ”läkarmakt” arbetsgruppen vill beskära är mycket oklart. Noteras kan att i den arbetsgrupp som reviderade ÅHS 2004 fanns ingen kliniskt verksam läkare, i den aktuella arbetsgruppen ingår inte heller någon kliniskt verksam läkare. När de två chefläkare anställts, som vi haft sedan tjänsten inrättades 2005, så har ingen klinikchef eller läkare hörts inför att vederbörande fått en ordinarie tjänst efter prövotid. När LR tillsätter en referensgrupp för att se över ÅHS lagen återfinns inte heller i denna någon kliniskt verksam läkare. I ÅHS ledningsgrupp finns inte sedan 2005 en enda läkarrepresentant med klinisk verksamhet – tidigare hade ledningsgruppen två kliniskt aktiva läkare. Grundregeln förefaller vara att de kliniskt verksamma läkarna sällan eller aldrig involveras i arbetet för att förbättra ÅHS och att inflytandet blir allt mindre.
Jag vill nog hävda att arbetsgruppens bild av den stora ”läkarmakten” osann och inte korrekt.
Men har läkarna verkligen inte någon makt inom ÅHS? I läkaruppdraget finns alltid en makt i förhållande till de sjuka och behövande. Läkaren har en kunskap som den sjuke sällan har och när läkaren föreslår behandling, utredning, medicinering eller operation så finns det ett inslag av makt i detta. En god läkare försöker alltid samråda med sin patient men likafullt förutsätter vi att läkaren har en kunskap om sjukdomar och deras behandling som inte patienten har. Detta utgör självfallet en makt – en makt som kräver yttersta ödmjukhet och ansvarskänsla.
Jag hoppas det inte är denna makt man vill begränsa? Att den medicinska behandlingen av patienter blir underställd politiker, sjukvårdsbyråkrater eller personal utan adekvat medicinsk kunskap? Vi kan inte rösta om en behandling är bra eller dålig – detta kan endast avgöras på vetenskaplig grund. Det är för mig självklart att såväl de kliniskt verksamma läkarna som vårdpersonalen ute i verksamheten i mycket högre utsträckning måste involveras i ÅHS ledning.
Ett av de stora problemen inom ÅHS är och har varit ett mycket måttligt personalinflytande inom organisationen. Skottet mellan den kliniska verksamheten och styrelse/ledningsgrupp är i det närmaste vattentätt. Ett optimalt och kostnadseffektivt sätt att driva ÅHS förutsätter en aktiv och involverad personal. Det är genom ett ökat personalinflytande som ÅHS kan bli effektivare och inte genom att minska insyn och inflytande.
De fackliga organisationerna har haft närvarorätt och yttranderätt på ÅHS styrelsemöten. ÅHS styrelse är det organ som fastställer budget och verksamhetsplan. Ledningsgruppen där samtliga måste betraktas som arbetsgivarrepresentanter skall närvara och ha yttranderätt men arbetstagarna/personalen kommer inte mer att vara representerade – samtliga fack kastas ut från insyn i styrelsearbetet. Niklas Lampi talar om ” mindre polsk riksdag” utan någon egentlig kunskap hur det fungerat på styrelsemötena. Jag satt i sju år med i ÅHS styrelse som primärvårdschef och kan försäkra att facken höll en mycket låg profil. Utan fackens närvarorätt förlorar personalen helt sin direkta insyn i det organ som bestämmer om den verklighet man arbetar i.
Dock är även jag tveksam till den styrelsemodell som föreligger idag. Vi har en parlamentariskt sammansatt styrelse bestående av sju personer. Denna styrelse fastställer sitt eget och organisationens reglemente som godtyckligt kan ändras av styrelsens själv. För mig är det självklart att ÅHS reglemente måste fastslås av annat organ än styrelsen. Landskapsregeringen bör ratificera reglementet. Vi har sett exempel där styrelsen i enskilda ärenden helt sonika frångått reglementet. Kanske en semiprofessionell styrelse under ansvarig ministers ledning vore ett bättre alternativ? Idag sitter man i ÅHS styrelse utifrån partibok och inte baserat på kompetens vilket leder till en hel del pseudoinitiativ i politiska syften.
Arbetsgruppen föreslår över hela linjen en minskad personalinsyn och ett minskat personalinflytande. Förvaltningschefen får en närmast total makt och kan överta alla frågor som förs till ledningsgruppen för beslut. Jag tror detta förstärker den tendens som vi tyvärr ibland ser bland läkarkollegerna – ”jag sköter mitt eget lilla revir – jag har ju ändå ingen möjlighet att påverka”. Vilket i sin tur riskerar att leda till ytterligare avhopp till den privata sektorn.
Styrelsen synes ha en stark tilltro att ÅHS problem är ett förvaltningsmässigt problem och man vill stärka förvaltningschefens ställning. Idag har styrelsen infört balanserat styrkort som intill förvillelse påminner om BPR (Business Project Reengineering) som var en konsultbaserad universallösning på 90-talet och som idag är helt bortglömd. Sonkin och Fantrapporter har passerat i revy med åtföljande organisationsrevision och reglementsrevision.
Det finns inga genvägar till ett välfungerande ÅHS annat än att involvera personalen. De aktuella förslagen fyller mig med pessimism. Jag hoppas att den debatt som arbetsgruppen förtjänstfullt initierat genom sin presskonferens utmynnar i ett bättre förslag där personalens kunskaper tas tillvara.
Mogens Lindén
ÅHS-läkare
