DELA

ÅF har föreslagit färre ministrar

Jesper Carlsson ordförande för Unga moderater på Åland hade en verkligt bra insändare med rubriken ”Minska antalet lagtingsplatser” Det är förstås lite drygt av mig att betygsätta den som verkligt bra p.g.a. av att den återger de tankar jag och ÅF hade runt tillsättandet av en arvodeskommision i lagtinget. Carlsson skrev bl.a.
– De som sitter i landskapsregeringen bör också sitta i lagtinget så att inte några ersättare behövs.
– En minskning av antalet platser i lagtinget frigör medel för att kunna höja de återstående ledamöternas arvoden.

Exakt samma sak har ÅF fört fram i lagtinget och att ersättarma skulle tas bort var faktiskt alla partier eniga om i en parlamentarisk kommitté. Men i sedvanlig ordning är det bara ÅF som också här står fast vid den då gemensamma ståndpunkten.
Man kan ju alltid och oftast rycka ut en mening ur sitt sammanhang för att få braskande rubriker.
När jag påstods förorda en höjning av lagtingsledamöternas arvode till 5500 euro kom det just från att jag ville minska antalet ledamöter genom att ta bort ersättarna. Det skulle utgöra en årlig inbesparing på 57 000 x 7 =399 000 euro. Genom att dessutom ta bort en minister utan dess mera arbetsuppgifter sparas ytterligare 100 000 euro. Totalt sparas således 499 000 euro, alltså en halv miljon. Dividerar vi den summan med de 23 ledamöter som skulle bli kvar, blir det c:a 1800 euro/månad som man kunde ge utan att kostnaderna ökar. Och 3660 1800 blir nästan de 5500 som debatten blev att handla om. Med åtföljande fart på vulgärdebatten.
Åländsk politik behöver mera djup och mera ansvar och då är avlöningen en av flera faktorer att seriöst diskutera.

Carlsson skrev vidare:
– Det vore klädsamt om man först i de egna leden börjar se över sina utgifter efter bästa förmåga innan man drar ner på samhällsservicen.
Igen är vi helt eniga, synnerligen klädsamt vore det. ÅF har gång på gång lagt förslag om att den sjunde minstern skulle tas bort, den omorganisering som LR gjort talar ytterligare för det. Men vår naturliga utgångspunkt har varit att man på politisk nivå bör föregå med gott exempel för att på det sättet skapa förståelse för de besparingskrav som också förvaltningen har på sig. Så gjordes det i den regering jag satt i 1991-1995 då vi gick ner till fem ministrar inkl. Lantrådet.
Men något sådant tänk finns inte mera hos de som makten haver. Jag önskar Jesper Carlsson lycka till med att försöka få sitt moderparti och inse att han har rätt.
Anders Eriksson
ÅF