DELA

ADHD – förstört liv?

Angående den 22-årige man som sökt hjälp och stöd redan för tio år sedan men som enligt sin mamma aldrig fick den hjälp man behövde och som nu misstänks för ett antal bränder. Vari ligger vårt samhällsansvar?
På vems ansvar har dessa bränder skett och när börjar vårt ansvar och när tar det slut? Vill vi fortfarande stötta och hur gör vi det i så fall?
För mig, som lider av bipolär sjukdom, som är en ”syskondiagnos” till ADHD, är det med sorg i hjärtat jag läser berättelsen om den pojke som redan under tidiga skolåren uppvisade alla symptom på både sin diagnos och därmed dess rop på hjälp. Ändå menar alltså hans mamma att samhället och skolan på ett sätt svek honom. Att han lämnades i familjens ansvar och att samhället valde att backa från det ansvar de enligt mig borde tagit.
Det finns en stor skillnad mellan hälsa och ohälsa och särskilt då för den person s om lever med denna hälsa eller ohälsa. Friska människor formar det samhälle vi lever i och bygger upp den struktur vi sedan ska platsa i och leva våra liv i, framför allt genom att fortsätta bidra till dess fortsatta utformande. Den ekvationen i sig är logisk, men vad jag inte ser är var man menar att den sjuke har sin plats. Den sjuke som inte varit med och utformat samhällssystemet och därmed inte heller ”passar in”.
Är det då inte majoritetens, de friskas, ansvar att hjälpa den sjuke att hitta sin plats? Är det inte i sig orimligt att begära att minoriteten, som kastas in i en struktur där de av naturen inte helt platsar, trots sina tydliga begränsningar ska bära ansvaret för att passa in? Jag ställer den här öppna frågan och lyssnar gärna till svar.

Med mina egna begränsningar och utan rätt stöd gick det så för mig att jag i 20-årsåldern begick brott som ledde till två villkorliga domar. I början av 1980-talet hade man inte den kunskap man idag har för denna ty p av problematik och jag erbjöds därför i princip ingen behandling. För mig tog livet sedan lyckligtvis en annan riktning, men det hade kunnat sluta annorlunda.
Idag finns både kunskap, mediciner och terapeutiska behandlingsplaner och jag undrar därför vad experterna gör med all denna kunskap. Trots min livserfarenhet är jag ingen expert och jag vill veta från experterna i fråga hur man agerar utifrån den kunskap man nu har.
De vars plats i vårt samhälle består till stor del i att hjälpa och stötta och leda oss från dessa krokiga vägar till de friskas. Till de mer humana. Hur ser den vägen ut och hur lotsar man någon dit? Finns det någonsin en återvändsgränd? En punkt man kan nå då man inte längre anses värd att lotsas vidare? Då samhället hellre väljer att placera en bakom lås och bom –för att man på grund av sin sjukdom, utan rätt stöd, inte passar in.
Personligen anser jag att det är en samhällsekonomisk katastrof att inte förebygga ett sådant scenario som detta, förutom att det naturligtvis är en personlig och känslomässig katastrof för alla inblandade. Men håller experterna med mig och vad gör ni i så fall för att förhindra detta? Säkerligen mycket, men tillräckligt? Jag undrar det.
Pojken behövde hjälp och stöd och hans familj sökte det aktivt för så många år sedan. Men ingenstans tror jag att det ens är i närheten av att vara för sent. Så jag undrar, hur kan vi hjälpa denne unge man idag? Hur kan vi lotsa honom till en väg där han blir både förstådd, uppskattad och slipper leva i straff utan tvärtom i förståelse?

Ett sista tips från mig är till polisen som jag gissar har mycket av den tidiga kontakten med dessa unga kvinnor och män. Läs om ADHD, sätt er in i problematiken bakom och låt det påverka ert sätt att hantera dessa individer.
Som sagt, säkert görs redan mycket. Men tillräckligt?
Kari Niskanen