60-talsstandard för alla eller bara för morsor?
Har med ökande förskräckelse följt alla självrättfärdiga inlägg i fråga om förslaget till ny barndagvårdslag. Det som förskräcker mig är alla som absolut vill göra sig och sitt eget handlande till norm för hur andra ska vara för att vara en god mor.
Själv trodde jag att jag var en exemplarisk morsa när jag fick mitt första barn. Ungen sov lugnt om nätterna och var hur lätthanterlig som helst. Vilket jag högmodigt trodde var min förtjänst.
Så kom barn nummer två och krävde mat varannan timme dygnet runt och däremellan skrek han. Det var då jag insåg att framgången med det första barnet inte varit min förtjänst, utan att alla föds olika, med olika behov.
Jag var så trött att jag inte visste hur jag skulle överleva. Barnafadern skiftesjobbade och hade ofta behov av att sova på dagarna. Om inte det äldre barnet redan börjat skolan vet jag inte hur jag skulle ha klarat av tillvaron.
Det är väl ingen som tvingar er som vill vara hemma med två, tre eller fem barn, att föra dem till dagis för att möjligheten eventuellt finns? Men det finns de som verkligen behöver den avlastning det innebär att med förtroende kunna lämna det äldre, älskade barnet, i någon annans trygga vård och själva få sova en eller ett par timmar på dagen medan babyn också, förhoppningsvis, sover.
Vidare, varför tar man sig rätten att förakta de mammor som träffar varandra på dagarna över en kopp kaffe på stan?
Vems rättigheter kränker de om de inte står hemma över tvättmaskinen eller kokar rotmos hela dagarna? Vem har sagt att just dessa mammor har lämnat äldre barn ifrån sig på dagis medan de själva ”latar sig” – barnet i vagnen är förmodligen deras första, som de stolt visar upp för vännerna och omvärlden.
Slutligen, insändarskribenterna brukar framhålla att förr, på sextiotalet och tidigare, då klarade minsann mammorna av att ta hand om hela flockar av ungar utan minsta avlastning. Och inte hade de tvättmaskin heller …
Så vi ska börja jobba för att samhället ska återgå till den standard och de villkor som gällde då? I så fall är det mycket vi ska förändra. Eller är det bara småbarnsmorsorna som ska nöja sig med dåtida livsvillkor, medan vi andra får leva på 2010-talet med nutida livsvillkor?
Signe
