DELA
© Nya Åland

Tobby var hemmapappa i tolv lyckliga år

Tobby Remmer fyller 70
Namn: Carl Gustav Torbjörn ”Tobby” Remmer.
Född: Den 14 september 1940 i Kajana.
Bor: I på Hasselbacka i Vårdö Listersby.
Yrke: Pensioneras sjökapten, hemmaman och chipsanställd.
Familj: Hustru Eywor, fem barn, sex barnbarn.
Födelsedagen: Firas redan i morgon lördag med en resa tillsammans med de närmaste till ”norra skärgården”, det vill säga norra Vårdö. På själva födelsedagen är kaffepannan varm i hemmet mellan klockan 15.00 och 17.00.
Tobby Remmer från Vårdö besöker redaktionen. Här är en rolig typ, drastisk, humoristisk, snabb i tanken och med en välbehövlig självdistans. Han tar inte sig själv på för mycket allvar, den saken är klar.
Det första han gör är att kalla sig själv för ett ”krigsminne” från Kajana. Han blev till under kriget och den biologiska mamman och pappan hade inga möjligheter att bli föräldrar.
Vid tre månaders ålder kom han till sina adoptivföräldrar i Åbo med en farfar som var redare på Åland.
– Jag vet vad min biologiska mamma hette i efternamn. Det är allt.
Tobby verkar nöjd med hur allt blev. Familjen han fick bo hos var, enligt honom, helt underbar och han är helt nöjd med uppväxten hos dem. De frågade nog honom om han var intresserad av sitt ursprung, men nej. Han var inte då och är fortfarande inte.
– Det heter alltid att man ska söka sina rötter – men jag säger att sina rötter kan man också låta vara där de är nere i marken.

Tidigt till sjöss
Pappa, så kallar han sin adoptivpappa helt självklart, var färgblind och måste sluta på sjön för ett arbete vid varvet i Åbo. Mamma var mest hemma, men arbetade vissa timmar på Marthornas kansli i Åbo. Farfar på Åland hette Arthur Karlsson och var grundare till Alfarederiet, som sedermera gick upp i Lundqvistrederierna.
– Han var inte överförtjust i mina betyg, minne Tobby. Han frågade vad tusan jag tänkt göra med dem. Då hasplade jag ur mig att jag ville till sjön.
– Däck eller maskin, frågade han.
– Däck.
Farfar ordnade praktik. Tobby vågade inte säga emot. Sedan blev det mer jobb och utbildning till sjökapten.

Sjukpensionär
Under åren 1957 till 1972 arbetade Tobby på FÅA-rederiet, på Siljabåtar och Finlandia, en färja mellan Helsingfors, Köpenhamn och Travemünde.
Men redan 1972, måste han alltså i land. Hälsan var dålig och han blev ung sjukpensionär.
Men sysselsättning därhemma hittade han snart. Av de fem barnen, varav en del bonusbarn, var yngste sonen Stefan bara tre månader vid det laget. Mamman Eywor hade hittat ett arbete och Tobby blev hemmapappa.

Bytte blöjor
Arrangemanget pågick inte mindre än tolv år. Han vaktade lillkillen, han tvättade, han läste sagor, han hämtade från skolan, han gjorde utflykter med killen och han fixade mat – men det lär oftast ha blivit limpsmörgås med korv.
Jag gjorde allt utom att amma. Första tiden kom hon hem på sin lunchrast och gav pojken ”frukost”.
– Jag skrattar åt nutidens pappor, där de diskuterar veckor och månader av ledighet. För mig blev det tolv år – och det blev de lyckligaste åren i mitt liv.
Det slår han fast tveklöst.
– Ja, ett år, åtminstone, borde alla pappor vara hemma hos sina barn och lära känna dem ordentligt. Det är hälsosamt för alla i familjen, pappan, mamman och barnet. Är du hemma lär du känna ditt barn på ett helt annat sätt. Det är stor skillnad på hur det reagerar när det är 1 år, 8 år eller 10. Hela vägen får man följa med. Det är verkligen inget att skämmas för att man blir hemma.
Och byta blöjor det kan du alltså?
– JODÅ!

Sov i rådjurstorn
Det låter idylliskt när Tobby berättar hur han hämtade Stefan i skolan, serverade O´boy och smörgåsar och hur de sedan begav sig ut till rådjurslavan, alltså rådjurstornet. Där brukade Stefan ta sig en tupplur och Tobby tappade lusten att skjuta och väcka pojken med ett smällande mitt i hans tupplur.
Tobby och den vuxne Stefan är goda vänner i dag.
– Vi far gärna ut till vettaskåran och kan sitta där och titta. Vi behöver inte säga något. Vi vet precis var vi har varandra ändå.
Efter pappaledigheten kunde Tobby arbeta på Chipsfabriken i Haraldsby. Han var processansvarig.
– Det blev mest mos av allt, potatismos alltså, säger han med ett skratt.

Vovve på 91 kilo
Det blir inte så mycket av varken jakt eller fiske numera.
– Roligast av allt är att fara och se på hockey med Stefan, antingen i österled eller västerut.
Numera hålls hemmet igång av en annan älsklig guldklimp, en leonbergare, en enligt husses utsaga bortskämd vovve på runt 91 kilo.
– Han var ju så söt när han var liten att jag kunde aldrig säga nej. Numera har han för vana att bada flera gånger per dag vid vår strand och sedan rusar han upp till huset och ruskar av sig allt på väggarna! Men annars är han snäll. Ligger på tomten och bara kikar på rådjuren.

Kiki Alberius-Forsman

kiki@nyan.ax