DELA
© Nya Åland

Teatern är Synnöves livlina

Namn: Marit Synnöve Westerberg.
Född: den 23 januari 1947 i Rantasalmi.
Bor: i Hammarland Frebbenby.
Yrke: barnsköterska, husmor, skådis, dramaturg, regissör, barnteaterlärare, konstlärare
Familj: barnen Jesper, 37 år , Johanna, 36, Jens, 34, John-Adam 29, och Julia 25 år. Barnbarnen Anton, 12 år, Joar, 9 år, och de femåriga tvillingarna Filippa och Felicia.
Födelsedagen: firas lördagen den 27 januari med öppet hus i hemmet i Frebbenby från klockan 16.00 och framåt.
– Nej, tyvärr.
Synnöve Westerberg ringer och lämnar återbud. Hon kan inte komma på intervju. Jesper, den kroniskt sjuke äldste sonen, har fått bekymmer och Synnöve måste stanna i hemmet hos honom. Så är det ofta. Vi får oss en pratstund per telefon i stället.
– Jag brukar hålla mig undan födelsedagsintervjuer, säger hon och puffar ut tydliga rökmoln därborta i andra änden av luren i Frebbenby. Det är så svårt att prata om sig själv. Livet är ju som en trasmatta, men inslag av både grått och glatt. Man lever ju med sig själv hela tiden.
Men efter några nya puffar på giftpinnen kommer hon igång.


Orädd, erfaren
Synnöve är ett av fem barn till stadsläkare Tor-Ulf Westerberg som verkade periodvis i Mariehamn. Han gick bort tidigt.
Mamma heter Anneli och är 89 år och lever i grannhuset. Också hennes omvårdnad är en hjärtesak för Synnöve.
– Hon hjälpte mig så otroligt mycket med markservicen när mina barn var små och hon var vital. Hon riktigt skämde bort mig så att jag kunde fara på kurser och delta i teateruppsättningar. Mamma och jag växte ihop under de åren. Nu har jag valt att ta hand om henne. Det är ingen uppoffring, även om det innebär att vården av två familjemedlemmar gör det stört omöjligt för mig att komma ut på till exempel en resa.
Öppen som en bok, moderligt omvårdande, reflekterande, inte det minsta rädd för att vara sig själv, sådan är denna dam i Hammarland. Erfarenhet lyser numera igenom allt hon säger och företar sig.
– Det viktiga för mig är att allt fungerar. Jag har fått leva helt och fullt och det känner jag en väldig tillfredställelse över.


Evig frilanser
Första skolåret gick Synnöve i skola i Kemi, så följde några år i Mariehamn och därefter några år i Jalasjärvi i Österbotten. Vid 15 års ålder flyttade Synnöves familj tillbaka till Mariehamn.
– Det var finska och tyska och engelska om vartannat, skrattar hon.
Efter lyceet blev det barnsköterskeutbildning i Åbo.
– Jag har inte arbetat som barnsköterska en enda dag i mitt liv, men nog har jag haft nytta av utbildningen här hemma. I stället har jag varit den eviga frilansaren, inte en enda fast anställning har det blivit genom alla år, vilket förstås också periodvis inneburit en osäkerhet i ekonomin.


Tofflorna på
Hemmet är viktigt. Det inser varje gäst som stiger över tröskeln till hennes mysigt ombonade villa.
– Hemmet är min trygget. När jag kommer hem trär jag på tofflorna och tänder en brasa och sedan kan jag konstatera att jag har en bra dag.
Men en motvikt behövs. Och den finns. Den uttrycks enkelt med ett enda ord: teater.
– Teatern är min livlina, min näring.


Engagerar sig
Första gången på scen har Synnöve glömt i dag, men länge sedan är det. Första pjäsen hon regisserade var Charlies tant på Hammarbo, i mitten av 1970-talet.
Sedan dess har det blivit åtskilliga pjäser, farser, musikaler, kyrkospel och sist men inte minst barnteater. Hon leder Barnteaterskolan i Mariehamn och undervisar just nu sex grupper med teaterintresserade barn och ungdomar, i åldrarna från 4 till 19 år.
– Det är fruktansvärt roligt. Jag engagerar mig till 100 procent!
Under senare år har hon satt upp flera omtyckta Joel Pettersson-pjäser på Pellas ladugårdsteater.
För sina insatser på scen erhöll hon Solveigpriset 2004.


Älskar sagor
Hon har själv spelat alltifrån spöke på Kastelholms slott till kråka.
– Kråkan var en barnroll, förstås. Alla andra på scenen fick äta pannkaka, men det kunde inte jag för min näbb var för stor. Sedan dess har jag förstått att det finns vissa saker som är omöjliga för en skådespelare.
Hon har musicerat och sjungit. Just nu undervisar hon sångare i scenkonst på Musikinstitutet.
Dessutom leder hon ett par grupper inom Bild- och formskolan.
– Jag målar gärna. Mest akvareller. De har jag buntat ihop och satt i källaren…
Men handarbetar gör hon inte. Det leder till nervsammanbrott, påstår hon.
– Det mesta handlar ändå om skapande för mig, konstaterar hon. Också att vänta barn var ett skapande. Ja, hela livet är som en enda saga. Och jag fullkomligt älskar sagor. Jag tror de har mycket att säga oss.


Kan mycket
Synnöve Westerberg trivs med Åland, hon trivs med människorna här. Hon känner sig lyckligt lottat över att ha fått leva livet på sitt eget sätt.
– Livet har gått så himla fort bara. Men det är skönt att bli äldre och kunna acceptera den man är, med fel och brister.
Och så leder telefonsamtalet fram till ett högst ovanligt yttrande från en dam i 60-årsåldern:
– Jag kan egentligen väldigt mycket, konstaterar hon glatt. Och det jag inte kan behöver jag inte kunna.
Vilken giftpinne i ordningen hon då puffar på har vi för länge sedan tappat räkningen på.

KIKI ALBERIUS-FORSMAN

kiki@nyan.ax