DELA
© Nya Åland

Styrkan ger lyft åt pensionärslivet

Namn: Klas Helén.
Född
: Den 1 maj 1942 i Sund Kastelholm.
Yrke: Pensionär.
Intressen: Styrkelyft, se på tv-sporten, hugga ved, stugliv i Geta Finnö.
Familj: Fru Iris, sonen Tomas, barnbarnen Ida, 12 år, Alex, 9 år, och Frida, 5 år.
Födelsedagen: Firas på resa i Madrid.
Idrottsgårdens träningshall, det luktar svett och stål och gummi.
Klas Helén känner ingen speciell träningssals-lukt. Han är immun vid det här laget. Han har vistats i träningsutrymmen sedan han blev pensionär 1995.
– Jag har alltid varit stark, säger han tveklöst. Men som pensionär tog träningen riktig fart och det var också då jag började tävla.
Han tränar tre gånger i veckan, ett par timmar per gång.
– Tråkigt? Nej, nej, det här är det roligaste som finns. Och nyttigt är det också. Jag har aldrig haft problem med ryggen. Jag kan ha lite ont efter en träning, men det går fort över.

Mår bra
Fler pensionärer borde styrketräna, tycker Klas Helén. Det mår man så bra av och man blir smidig.
Han visar genom att resa sig från stolen och göra några snabba knäböj.
Fram tills dess han fyller 75 år tänker han tävla. Efter det blir det bara träning, kanske.
– Man vet aldrig. Det finns faktiskt en 89-årig man i Japan som tävlar ännu och i Helsingfors har jag en styrkelyftande kompis som är 79 år.
Men på hemmaplan i Ålands kraftsportsklubb är Klas ensam i sin klass, veteraner 70 , minus 105 kilo.
Hon lyfter i böj 130 kilo, i bänk 125 och i marklyft 150 kilo.
Han är både SFI-mästare och finsk med fina resultat.
– Jojo, det har blivit både silver och guld, jag orkar inte hålla reda på allt.
I FM har han tävlat fyra gånger, det blev två silver och två guld.

Äldste tävlande
Allt började med en Arne Tammer-bok en gång i tiden. Han tränade hemma, lite slarvigt och oorganiserat. Under ett jobb på Vikingahallen ett år började han känna på tyngderna där. Sedan tränade han på Avancia.
Först som pensionär tog han träningen och tävlingarna riktigt på allvar.
Nu ser han fram emot Europamästerskapen i Tjeckien i höst
– Här är jag den äldste som tävlar, den som är näst äldst är jämgammal med min son, född 1968.

Ostkant
Klas växte upp som äldst av fem bröder. Morföräldrarna arbetade på Kastelholms kungsgård.
Det är rätt lätt att glömma att Klas faktiskt är 70 år, men när han berättar att mormor ystade den utsökt goda gammaldags osten på Kastelholm en gång i tiden och morfar var förman i stallet med 25 hästar, då förstår man att Klas faktiskt varit med ett tag.
– De sa att osten var så mycket godare på den tiden, men de fick väl inte så mycket, bara en och annan ostkant någon gång. Klart det smakade gott då.

Färgblind
Femåriga Klas flyttade till Jomala Ytterby med sin familj. Han gick i ”Skyttepaviljongen”, en provisorisk skolbyggnad nära travbanan i klass ett och två. Sedan blev det Kyrkby. Dit fick han gå runt fem kilometer dagligen till och från.
– Det var bra för konditionen.
Senare gick han i Strandnäs skola, när den var helt nybyggd. Klass åtta varade bara några veckor. Sedan bar till av ut till sjöss. Han var mässkalle och jungman, men snart upptäcktes det att han var färgblind och då måste han börja i maskin.
– Jag var med om att hämta Finlands första kylfartyg, Fiskö, 1957.

Skogen bäst
År 1964 träffade han Iris, de båda ungdomarna liftade med samma bil in till stan. 1968 gifte de sig. Klas gick i land.
Därpå följe runt 10 år som byggare. Han var armerare och golvslipare och var med om att bygga en lång rad hotell i staden.
– Alla utom Arkipelag.
Sedan följe tio år i skogen.
– Det blev mitt bästa jobb, jag ångrar bara att jag inte började tidigare.
Han högg med motorsåg. Det var en hel dem som högg så runt omkring i skogarna då. Nu sköter skogsmaskiner det arbetet. På somrarna röjde de och planterade ny skog. Det var brandfarligt att fälla sommartid.
1995 gick han i pension – och då vet vi att det blev styrkelyft för hela slanten.
Ytterligare ett intresse har blommat upp i mogen ålder: Han samlar antikt skrot.
Har numera i sin ägo 40 radioapparater och 130 väckarklockor. Kanske blir det ett litet gårdsmuseum i Geta en dag.

Kiki Alberius-Forsman

kiki@nyan.ax