DELA

Skrapabullen har blivit krutgumma

Alina Friberg fyller 90 år
Namn: Alina Matilda Friberg, född Svedin.
Född: Den 16 november 1920 i Saltvik Nääs.
Bor: I Hammarland Kattby.
Yrke: Pensionerad taxichaufför.
Familj: Änka sedan 2004 efter Holger Friberg, barnen Filip, Siv och Åsa med familjer. Nio barnbarn, sju barnbarnsbarn.
Födelsedagen: Firas hos dottern Siv på Klockarvägen 5 i Kattby, på födelsedagen, tisdagen den 16 november, mellan klockan 13.00 och 16.00. Alina önskar sig inga presenter.
– Kom hit, ta med en ros bara och drick kaffe med mig, hälsar hon glatt.
Bekymmersfri verkar hon vara. Från början till slut.
– Det gick bra, bara.
Så säger hon ofta. Det mesta i livet verkar ha blivit bra för denna dam som gått och blivit krutgumma, 90 år och pigg som aldrig den.
Att möta Alina Friberg i Hammarland Kattby gör vem som helst på gott humör.
Hon är som en liten liten gumma i ett litet litet hus, granne med kaféet. Men hon går inte av för hackor. Takterna sitter ännu i.

Gräsklippare
Hon kom till Hammarland som piga. Då körde hon häst. Sedan blev det taxi i många år.
– Numera kör jag bara gräsklippare, skrattar hon. Det är roligt det!
Du får fara på födelsedagskalaset med den då, föreslår Nyan.
– Nej, ser du, man får inte köra ut på stora vägen med den. Det blir farligt. Men annars kunde jag nog.

Lång skolväg
Alina var en gång en bortskämd lillflicka. De tre syskonen var betydligt äldre och Alina kom som skrapabulle, ett sladdbarn, tio år efter det tredje barnet i familjen.
– Mamma var nära 50 år när jag kom till världen och precis samma dag som jag föddes blev en av mina äldre bröder pappa.
Båda Alinas föräldrar var födda på 1870-talet. Det ger hisnande perspektiv.
Tidigt fick hon träna upp sin fysik.
– Det fanns inga skolskjutsar då och jag gick i skola i Strömma. Det blev fem kilometer till fots varje dag, det vara bara att sätta kängorna på och trava iväg.
Familjen hade ett litet jordbruk med ett par kor och en gris.
– Men det gjordes inga förtjänster där, jag måste flytta hemifrån.
Hon begav sig till en syster i Hammarland. Där fick hon bland annat köra mjölkkannor till mejeriet i Postad.
– Tänk att man orkade med de stora 30 liters kannorna. Men det var bara att knäa och knuffa till dem bara.

Diamantbröllop
Hon återkom till hemkommunen och arbetade ett par år i Västra Ålands andelshandel, som det hette, i Kroklund
Redan i Hammarland hade hon träffat sig blivande man.
– Vi cyklade ofta de 35 kilometrarna som var emellan oss för att få träffas, säger hon och ler soligt åt minnet.
Nu kan hon sitta och beundra Hammarlands kyrka tvärs över vägen. Där ingick hon äktenskap 1943. Några år efteråt köpte makarna tomten i Kattby och byggde sitt hus där.
– Vi hann fira diamantbröllop, vi var gifta i 60 år, året därpå dog min man.
Hur gick det att leva så länge tillsammans med samme man?
– Allt har gått bra, bara. Vi sa aldrig något illa till varandra.

Från häst till taxi
Maken drev en taxirörelse. Först var Alina hemma med barnen och svarade i telefon, sedan blev hon mer och mer engagerad som chaufför också. Hon körde skolskjuts och färdtjänst en del beställningstrafik från slutet av 1950-talet till mitten av 1980-talet.
– Jo, allt har gått bra, säger hon igen. Folk var glada och pigga nästan jämt. Men med jourtiderna var det oredigt här hemma hela tiden. Folk ringde mitt i natten och ville ha skjuts. Och det blev aldrig någon reson med matttiderna.
Senare startade maken också en bilskola i hemmet.
Alina sammanfattar själv sin chaufförskarriär med ett gott skratt.
– Först körde jag häst, sedan taxi, numera kör jag bara gräsklippare.

Sittgymnastik
Ännu inför 90-årsdagen klarar Alina av allt där hemma. Hon far med butiksbilen och handlar en gång i veckan, hon kokar sin mat, bakar sitt hemvete, städar sina rum.
– Jag klarar mig själv, det får blir som det blir, med det duger åt mig.
Hon stickar och virkar i stora mängder, löser ett eller annat korsord och går gärna på sittgymnastiken på Hammargården varje vecka. Stickjuntan har hon inte heller gett upp.
Varannan vecka träffar hon väninnorna i Catharinagården och de stickar och syr ihop filtar tillsammans. Samt utbyter en och annan erfarenhet med skratt därtill, får man förmoda.

Text och foto:


Kiki Alberius-Forsman

kiki@nyan.ax