DELA
© Nya Åland

”Skärgårdspojkar klarar sig alltid”

Börje Mattsson / 60 år
Namn: Gustav Börje Mattsson.
Född: Den 21 september 1949 på Järsö i Föglö.
Bor: I Lemland Flaka.
Gör: Maskinreparatör på Silja Galaxy.
Familj: Sonen Wilhelm Mattsson och döttrarna Teresa Westmark och Emma Eriksson med familjer.
Intressen: Jakt, fiske, motorcykelturer med mera.
Födelsedagen: Då är han bortrest.
Det ser ut som en byggplats inne i huset på gården Södersol, som ligger längs Bocknäsvägen i Flaka.
När huset byggdes på 60-talet var det en sommarstuga. Sedan dess har det byggts ut åt flera håll och blivit vinterbonat – men det är först nu som Börje Mattsson har tagit itu med den omfattande renoveringen som han funderat på i många år.
– Vi köpte huset för 20 år sedan. Då bodde vi i staden. En dam som jobbade på dagiset där vi hade barn skulle sälja sitt hus for vi hit och tittade. Det blev affär, och jag har bott här sedan dess. Jag har bra grannar och det är lugnt. Man kör inte hit utåt om man inte har ärende hit.
Nära till vattnet är det också, och det passar förstås en gammal skärgårdsbo.
– Jag föddes på Järsö, som ligger längs farleden mellan Svinö och Degerby. Det var det enda hushållet på Järsö och vi försörjde oss på fiske och ett mindre jordbruk. Min mor Viola kom från Simskäla. Min far Alf var sjökapten, men på 50-talet blev han bonde.
Han har fyra bröder – Tore bor i Lumparland, Rune i Jomala Dalkarby. Åke i Lemland Rörstorp och Ove i Mariehamn.
– Jag är näst yngst. Folk kallar oss fortfarande ”järsöpojkarna”.


Flyttade som sjuåring
När han skulle börja skolan fick han bo hos en dam i Degerby i veckorna.
– Då hade jag inte ens fyllt sju år. Det skulle inte ha gått att bo hemma på Järsö när man gick i skolan på den tiden. Men jag tyckte att det var spännande att flytta hemifrån.
Och när han gått ut åttan blev han laxfiskare.
– Båten jag jobbade på låg ofta utanför Geta, och ibland for vi ända till Helsingfors. Jag brukade ringa hem när jag kom i land, och en dag fick jag veta att jag måste fara hem, för jag skulle gå i skriftskolan.
Han blev hemma ett tag och hjälpte sin far på gården. Sedan blev han däcksmatros på Föglöfärjan.
– Det hörde ju till på den tiden att man skulle gå till sjöss. Sedan fick jag jobb på Algot Johanssons fartyg Dafny. Jag var in på kontoret i Mariehamn och fick en väska med post som skulle ombord. Dafny låg i Fredrikshamn, och jag blev orolig, för jag kunde inte finska.
– Skärgårdspojkar klarar sig alltid, sade dom till mig då. Och det gick bra. Den första turen gick till Italien och det blev ett minne för livet. Jag hade inbillat mig att jag visste hur folk hade det. Men Syditalien då var mycket fattigare än jag hade kunnat föreställa mig.
Han hade gått ombord som maskinelev, och jobbet förde honom till Afrika och Amerika.
– Sedan hade jag så mycket praktik att jag kunde bli motorman. Men vi låg långa perioder i hamnarna och det slet på plånboken. I synnerhet när man som jag gillade god mat.
På den tiden fick sjömännen ingen semester.
– Nej,. man bara mönstrade av när man gick i land, och så såg man sig om efter ett nytt jobb. Sedan var jag ett år på elverket i stan, yngre linjemontör kallades jag då.


Bildade familj
Men han for till sjöss igen, och blev motorman på Viking Kapella. Och sedan tipsade en bekant om att det fanns ett ledigt jobb på Silja lines Birger Jarl. Och på den vägen är det, även om arbetsgivaren numera heter Tallink Silja.
– Det passade bra. Jag bildade familj, och sedan ville jag inte fara längre bort.
Frun Marjatta från Mietois utanför Åbo, träffade han på Birger Jarl. Det här var på den tiden då svenska kryssningsresenärer köpte så mycket kött de orkade bära med sig hem, och på vägen över Ålands hav förvarade de köttet i kylskåp.
– Marjatta hade hand om den förvaringen.


Familjetragedi
Livet rullade på och familjen hade det bra på Södersol. Men 1997 dog frun i en olycka.
– Det var en hård tid som följde, konstaterar Börje.
– Hon dog i oktober, men jag gick på jobb igen i februari. Jag kände själv att jag måste ta tag i livet igen. Om jag hade blivit sittande hemma hade jag bara grävt ner mig i min sorg. Ekonomin var tuff, och det tog ett tag att komma på rätt väg igen.
Men det gick. Och han kan se livets glädjeämnen igen. Att fara med vänner på älgjakt till Junsele i Sverige är en ny tradition som han värnar om. Då och då far han på långfärd med sin Honda, och hemmavid lagar han gärna en god middag eller ta hand om blommorna. Och så har han blivit aktiv i Albanusföreningen.


Givmilda grannar
Fisket har det varit si och så med på sista tiden.
– Jag har fiskat ganska mycket flundra genom åren, men i år har det varit segt. Som tur är har jag god grannar som sticker åt mig fisk ibland.
Sextio år är ingen ålder. Men Börje Mattsson konstaterar att han och alla i hans ålder har varit med om stora samhällsförändringar, inte minst tack vare datorutvecklingen.
– När jag växte upp var det självhushållning som gällde. El fick vi till Järsö först 1959, och när jag var liten konserverade vi allting. Vi tog sjöfågelägg och lade dem i vattenglas, så höll de till vintern. Hönsen värpte inte året om på den tiden. Och sjöfågeljakten fungerade bra. Farsgubben hade strängare lagar än vad staten hade på den tiden!
Börje far sällan på längre resor. Han är hellre hemma och fixar grejer.
– Men en vinter for jag till Thailand. Där var det 30 grader varmt i vattnet, och så jag fick ett mess från brorsan. ”Sju minusgrader och snö”, skrev han. Den gången smakade det bra att vara någon annanstans.

PATRIK DAHLBLOM

patrik.dahlblom@nyan.ax