DELA
© Nya Åland

Sea-Gun har lätt för att börja skratta

Sea-Gun Darnemo fyller 70 år
Namn: Sea-Gun Darnemo, född Sundström.
Född: Den 21 augusti 1940 i Tjudö.
Bor: I Godby och på stugan i Tjudö.
Yrke: Pensionerd lokalvårdare, arbetar på Socialmissionen i Godby.
Familj: Dottern Margite, sönerna Christer och Ingvar samt fyra barnbarn.
Födelsedagen: Firas med inbjudna gäster.
Jag träffar Sea-Gun Darnemo på hennes stuga i Tjudö. I snart fem år har hon jobbat på Socialmissionen i Godby, men nu har hon semester och tillbringar större delen av sin tid på stugan. Om dagarna pysslar Sea-Gun med blommorna i trädgården eller så hoppar hon på cykeln och åker en sväng.
– Jag brukar cykla runt i byn och hälsa på bekanta. Några längre sträckor orkar jag inte med, jag har lite problem i ryggen.
Sea-Gun växte upp i Tjudö som näst yngsta barnet i familjen. Med fem bröder som umgänge kände hon sig mer som pojke än flicka.
– Vi sprang omkring, hoppade och sparkade boll. Det var inte så många andra flickor i byn så jag umgicks mest med pojkarna. Jag trivdes bra med dem. Vi kom bra överens, också med barnen från grannbyarna.


Flyttade till Sverige
Hemma på gården fick alla syskonen hjälpa till med jordbruket. Det var ett tröttsamt göra, tyckte Sea-Gun.
– Vi kröp där i landen dagarna i ända och fick ont i knäna. Man tröttnade på det ganska snabbt.
När Sea-Gun var 19 år gammal flyttade hon till Sverige för att hitta ett jobb: jordbruket i Tjudö räckte inte för att försörja hela familjen. De två första åren jobbade hon som hembiträde och därefter som lokalvårdare. Hon trivdes bra med yrket men efter ett tag blev det för ansträngande och Sea-Gun var tvungen att gå i förtidspension.
– Mina händer och armar orkade inte längre.


Jobb på Socialmissionen
1995 bestämde sig Sea-Gun för att flytta tillbaka till Åland. Hennes tre barn hade växt upp och flyttat ut och hon kände sig ensam i Sverige.
– Jag bara gick från fönster till fönster och tittade ut och tänkte: nej, det här går inte, jag måste flytta hem!
När Sea-Gun hade varit hemma på Åland ett tag ville hon ha något att sysselsätta sig med. Hon gick ner till den nyöppnade Socialmissionen i Godby och berättade att hon gärna ville arbeta med folk och fick genast erbjudande om ett arbete.
– Det känns skönt att kunna hjälpa till och ha något att göra. Jag gillar inte att vara ensam och nu får jag träffa massor med folk. Genom arbetet har jag fått många nya bekanta i Godby. Folk hälsar överallt och jag vet ju inte vilka hälften av dem är men det är trevligt ändå, säger hon och skrattar.


Lätt för att skratta
Umgänget med arbetskamraterna är viktigt för Sea-Gun.
– Vi har så roligt tillsammans. Vi pratar och skrattar så att tårarna rinner.
– Jag har lätt för att sätta igång och skratta, jag är sån jag! Jag försöker se saker från den ljusa sidan. Är det någon som känns jobbigt hittar jag på något annat och så blir jag glad igen.
Sea-Gun berättar att de får in alla möjliga föremål till missionen.
– Oftast är det fina grejer, men vissa tycks tro att vi är någon slags soptipp. De kommer dit med stora sopsäckar med saker och massa gammal elektronik som vi inte har någon användning för. Sedan är det ju vi som måste betala för att bli av med det.


Gillar inte kräftor
Om somrarna kommer Sea-Guns barn och barnbarn på besök från Sverige och bor hos henne på stugan. Yngsta sonen Ingvar bor på Åland och honom träffar Sea-Gun rätt ofta. Till sjuttioårsdagen har han ordnat med kalas på dagen och familjemiddag på kvällen.
– Han sa att det skulle bli kräftor, men jag gillar inte kräftor. De är jobbiga att äta – så mycket pill. Men han sa att han skulle ordna någon annan mat åt mig istället, säger Sea-Gun och skrattar igen.
Ibland följer Sea-Gun med Ingvar ut på sjön i hans båt. För inte så länge sedan var de på fotbollsmatch tillsammans.
– Det är härligt att ha så nära kontakt med barnen och barnbarnen. Och med alla bröder och deras barn och barnbarn. De betyder så mycket för mig!
En av Sea-Guns bröder har stuga bredvid henne. Från där vi sitter och pratar hörs hur barnbarnen leker på gården.
– Det är så roligt att ha barn i närheten. När de är pigga och glada blir man själv lite piggare och gladare, bara av att se och höra dem.

Text och foto:
Axel Kronholm