DELA
© Nya Åland

Saana-Marias pilar går i 190 km/h

Saana-Maria Sinisalo fyller 40
Namn: Saana-Maria Katarina Sinisalo.
Född:
Den 29 januari 1971, på sin mammas 22-årsdag, i Mörskom nära Borgå.
Bor: På Måsvägen i Mariehamn.
Familj: Pojkvän sedan ett par år tillbaka.
Födelsedagen: Firas på tävling. precis som 35-årsdagen som råkade bli Saana-Marias allra första tävlingsdag. Kanske blir det ett kalas senare tillsammans med mamma Marika Björlund i Sagu.
Tjong!
Smäller det till på måltavlan en bra bit bort.
Det är häftigt att stå bredvid när Saana-Maria Sinisalo lägger av sina pilar. Koncentrationen är på högspänning.
Hon tränar i Baltichallen där störande ljud ofta nog kan förekomma, allt från skolelevers träning inför juldansen till snöskottning på taket. Men hon har full koll. Hon stänger helt av världen runt omkring och släpper av pilen i exakt rätt ögonblick. Det är det som är vitsen med bågskytte, förstår vi.
Hon har gjort detta många gånger förut. Hon tränar åtskilliga timmar per dag. Det blir runt 14.000 avskjutna pilar varje år.
Man ska inte stå i vägen. Hastigheten på hennes pilar beräknas ligga runt 190 km i timmen. Männen på elitnivå kan komma upp i 240 km i timmen.

Kan gå lite
Vi är vana från sportsidorna att se Saana-Maria i rullstol.
– Jag slapp i rullstol 2003. Jag brukar säga just ”slapp i”, inte att jag blev tvungen att sitta i, säger hon mer ett stort leende.
Rullstolen är ett hjälpmedel. Men hon kan gå lite. Det är skönt att se henne resa sig och försiktigt halta bort till måltavlan. Det går inte fort. Men det går.
Också utomhus måste hon gå vintertid. Det är lättare än att ta sig fram med rullstol.

Kylrum
Saana-Maria lider av Ehlers-Danlos syndrom, ”EDS”, en medfödd kronisk bindvävssjukdom som påverkar leder, ligament, hud och blodkärl.
Hennes sjukdom upptäcktes efter en rad olyckor, hon skadade foten och ett knä for plötsligt ”all världens väg”. Båda knäna är opererade i dag.
Smärtorna sitter i. Dygnet runt. Botemedel finns inte ännu.
– Det bästa för mig är kyla, säger hon. Ju kallare desto bättre mår jag.
Hon berättar om ett rum på Haikko gård, där det finns ett kylrum, en slags anti-bastu, som håller 110 minusgrader.
– Fyra minuter i kylrummet och jag mår som en prinsessa!
Hon njuter alltså av kyla, det får gärna vara minus 25 eller mer ute och hon kan gott tänka sig att bosätta sig i Sibirien, för den sköna kylans skull.

Kommit långt
Det var i samband med rehabilitering som hon för första gången höll i en pilbåge, våren 2005. Det är bara fem år sedan och allra första tävlingen ägde rum på hennes 35-årsdag.
– På allvar har jag tränat i tre år och det är fascinerande hur långt jag kommit på den korta tiden, tycker hon. Egentligen var jag på världsnivå redan efter ett par år bara.
Hon fastnade direkt för bågskyttet.
– Det är så roooligt! Och superspännande!
Efter bara ett år köpte hon sin första båge.

Resultaten uppåt
År 2007 på öspelen på Rodhos deltog hon i sin första tävling.
– Konstigt nog har alla resultat gått uppåt, hela tiden. Man brukar annars säga att det alltid går upp och ner inom bågskyttet.
2008 var hon på väg på klassificering i England, men drabbades av svår blodförgiftning med över 41 grader i feber. En sjukdom som inte hade med hennes andra sjukdom att göra. Det tog 1,5 år innan hon återhämtat sig ordentligt.
2009 blev året då Saana-Maria kom fyra i det mesta, på sin första para-VM i Tjeckien, i Öspelen på Åland och i de nationella tävlingarna.
2010 fortsätter det att gå uppåt resultatmässigt.
Det blev guld på FM-tävlingarna, brons i para-GP i Tjeckien, brons i England samt en niondeplats i EM i Frankrike.

Sprang till skolan
Saana-Maria levde sina första år i en skola i Mörskom, före detta Labbo folkskola. Familjen drev ett företag med tillverkning av sportutrustning. Hon fick med andra ord med sin sportintresset redan från start.
– Huset var enormt och min lillebror och jag hade varsitt rum på 80 kvadratmeter. Huset dyker ännu i dag upp i mina drömmar, avslöjar hon. Det fanns ett utedass med tio hål och jo, självklart spökade det i huset.
När hon bara var 3 4 år gammal flyttade familjen till Poulanka, långt upp i norra Finland, där det inte fanns en svenskspråkig familj på 200 kilometers avstånd. Det blev skolstart på finska och de tre första åren helt på det språket. Omkastningen blev total när hon sedan började klass fyra i Tammerfors svenska samskola.
– Mamma som är från Sverige pratade svenska och vi barn svarade på finska.
Saana-Maria sprang till skolan, en 6 7 kilometer, och på rasterna, på träningen efter skolan och så hem igen.
– Det var härligt att springa.
På somrarna brukade familjen fara runt med egen träbåt i den åländska skärgården. Efter det kom havet att betyda mycket i hennes liv.

Gillade armén
Efter en treåring utbildning till pälstillverkare i Kihniö började Saana-Maria sin yrkesbana på ett helt annat område. Hon var fotaassistent och jobbade sedan som så kallad stafett på ett sjukhus. Hon sprang med prover och internpost, bokstavligen.
Efter mer utbildning blev hon medikalvaktmästare och ambulansförare.
Ett år i armén i Kotka kom emellan. Hon tillhörde de allra förstas åldersklasserna tjejer som gjorde lumpen i Finland, ett 20-tal började, bara 12 gick hela utbildningen.
Varför sökte du dig till armén?
– Varför inte?
Hur var det då?
– Jag stortrivdes. Det var rena semester, fick vara ute och träna upp kroppen, man slapp tänka på mat och andra vardagsbekymmer. Det var bara att haka på andra och göra som man blev tillsagd. Jag gillade det verkligen.

Aprilskämt
I april 2000 kom Saana-Maria till Åland och Gullåsen. Hon ville få tillbaka sitt svenska språk.
– Mina vänner trodde det var ett aprilskämt att jag flyttat till Åland – jag kom nämligen hit första gången den 1 april.
Hon arbetade som ambulansförare och på Räddningsverket. Strax därpå började sjukdomen märkas.
Våren 2001 var sista halvåret hon kunde arbeta.
– Numera är bågskyttet mitt arbete.
Hon har fått ett stipendium från Kultur- och idrottsministeriet, 15.000 euro, som betalas ut månadsvis. Hon har också en sponsor.
Nu tränar hon – så mycket kroppen bara tål – inför tävlingar i Tjeckien, öspelen i juni och VM i Italien i juli.

Kiki Alberius-Forsman

kiki@nyan.ax