DELA
© Nya Åland

Pappas pojke blev både präst och läkare

Johan Tapaninen fyller 75
Namn: Johan Pietari Tapaninen.
Född: Den 15 februari 1936 i Helsingfors.
Bor: I Mariehamn.
Yrke: Pensionerad överläkare vid Ålands centralsjukhus kirurgiska avdelning.
Familj: Hustrun Margareta, ”Meta”, född Bamberg, tre vuxna bonusbarn, Monika, Sten och Sven.
Födelsedagen: Firas med en god middag hemma med familjen.
Här har vi att göra med en lärd berättartalang. Historierna är roliga. Ingen märker hur tiden flyger förbi.
Nya Åland frågar om hans förnamn. Bara det blir en gedigen genomgång om farfar och morfar, om fångvaktaren och skomakarmästaren i Tavastehus, om kräftkalasen hos morfar, om de båda yngre bröderna Mika, sedermera diplomat, och Rafael, sedermera rektor för en specialskola, om Finlandssvenska högreståndsvanor, om Övertorneås prästgård, om studiekamrater och lärare på Harvards universitet, om pappa som var både präst och riksdagsman.
Ofta nog återkommer Johan Tapaninen till pappa Pekka. Är han pappas pojke ännu idag?
– Nåjo, det måste jag nog erkänna.
Han lyser upp och ser timid ut. Sedan far tanken iväg till andra professorer och universitet, till bilda män och deras läror.
Han driver själv med sitt associationsflöde och sin bildningsiver.
– Som vi alla vet… som professorn sa… Och ingen visste någonting och förstod ännu mindre.

Rev en kyrka
Vi sorterar ut några historier. Så här:
– Jag var bara fyra år när jag stod på tå mot pappas skrivbord och tittade på bokstäverna. Sedan blev det som en aha-upplevelse. Jag förstod vad där stod! Jag började läsa då. Det var en finsk bok.
Han rabblar på ur minnet. Han kan massor utantill förstår vi. Mamman var svenska, skolan var finsk.
– Bland mina allra första minnen är att pappa lät riva ner en kyrka. Jo, det är sant. Det var den gamla kyrkan i Övertorneå. Jag satt i pappas knä och såg himlen genom kyrktaket, inte symboliskt, utan bokstavligen. Det byggdes snart en ny kyrka på samma plats. Pappa brukade kalla den för kvinnornas kyrka. Detta var under kriget, 1939, och alla män var ute i kriget.

Bad för pojkar
Samma år efter julen såg Johan sin pappa ligga på knä och be.
– Det berörde mig djupt. Han brukade inte knäböja. Han bad för sina skriftskolepojkar som blivit soldater. Många av dem kom sedan, när de kom hem igen, raka spåret från tåget till oss i prästgården. De ville ha förlåtelse för att de hade dödat i strid.
Själv säger han sig varit trygg och lycklig under krigsåren i barndomen.
– Sverige var bara någon halvkilometer bort. Och vi hade båt.

Opererade kanin
Johan var en läshungrig och vetgirig yngling. När han var i 13-årsåldern, redan, gjorde han kejsarsnitt på en av familjens kaniner.
– Vågar vi berätta det? Jag blir dömd för djurplågeri…
Bästa kamratens pappa var apotekare. Kaninen sövdes med eter och syddes sedan ihop med björntråd.
– Alla överlevde!

Tror på under
Snart blev det studier i de gamla kyrkofädernas litteratur. Han disputerade i patristik, alltså vetenskapen om den tidiga kyrkans litteratur. Han specialiserade sig på Jungfru Maria.
Då måste vi fråga; Tror du på jungfrufödsel?
Han tänker en stund.
– Jag säger som Oscar Wilde: ”Jag tror inte på underverk. Jag har upplevt alltför många.”
Om Jungfru Maria kan han tala hur länge som helst.
– Stannar ni till kvällen, skojar han.

Inte religiös
Prästvigningen ägde rum 1963. Han vigdes till ämbetet av sin egen far. Det skedde i Uleåborgs kyrka.
– Kvällen före erkände jag för far. ”Jag är nog egentligen inte religiös.” Då viskade han: ”Det är inte jag heller. Men jag tror.” Så lärde jag mig skillnaden mellan tro och religion.
Samma år gifte han sig första gången, fick stipendium och drog till Amerika.
Johan Tapaninen säger sig ha världsrekord i studier. Det blev 18 år vid Helsingfors universitet
Åren i Harvard blev viktiga. Barndomsdrömmen att få bli läkare tog fart. Han studerade historia och kom in på medicinstudierna av bara farten.
– Pappa gillade nog inte att jag började med medicinen. Du ska gå som hästen, sa han. Du ska ha skygglappar och koncentrera dig på det du gör.

Hulda maka
Johan blev kirurg och specialiserade sig på hjärt- och kärlkirurgin. Det blev 12 år på Mejlans sjukhus i Helsingfors. En gång under en operation möttes hans ögon ett annat ögonpar över munskyddet.
– Jag höll på med en galla, tror jag det var, och jag kände att patienten spände sig lite. Då sa jag ”kan inte fröken vakna nu när patienten håller på att göra det?”
Anestesisjuksköterskan var Meta, hustru sedan 1980.
– Visst var det fräckt, säger hon i dag.
I tegelvillan på Smedsgränd hörs i dag många tilltal från make till maka som är kärvänliga så det förslår. Han hinner kalla henne ”hulda maka, lillgumma, älskade gumma” och ”allrakärestan” under den korta tid Nyans är på plats.

Seglar gärna
Till Åland kom paret 1982, samma år dog pappan.
– Han dog så gärna, alla hans vänner hade redan dött. Han ville hem till Jesus, som han sa. Han hade huvudet på skaft ända fram till sin sista suck.
Åren på Åland blev innehållsrika. Johan gillar ålänningar.
– De ger genast svar på tal och bugar inte för någon.
Segling var ett stort intresse.
Johan gick i pension 1999.
– När han slutade startade helikoptrarna, säger Meta.
Hon menar att fler och fler patienter behövde vård utanför Åland när makens kompetens inte längre finns kvar här på hemmaplan.
Den hulda makan borde veta vad hon talar om.

Kiki Alberius-Forsman

kiki@nyan.ax