Nu är Valfrid mogen för pension
Namn: Rickard Valfrid Jansson.
Född: den 18 juli 1931 i Finström Bjärström.
Bor: i Finström Kulla och Sjövik.
Familj: hustrun Hedvig, sonen Börge och dottern Tove samt tre barnbarn.
Födelsedagen: firas med öppet hus söndagen den 17 juli på stugan från klockan 13.00 och framåt.
– Jag har varit arbetsnarkoman, konstaterar Valfrid Jansson.
Vid 40 års ålder fick han hjärtproblem och blev tvungen att gå i sjukpension. Besvären är delvis kvar. Ibland får han svårt att andas. Snart är det dags för en ny operation, men det är inget som oroar.
– Läkarna är ju så skickliga att det är nästan omöjligt att dö.
Valfrid jobbade tidigare i VVS-branschen och har varit med vid flera större byggen på Åland, som sjukhuset och flygplatsen. Efter sjukpensioneringen har han fortsatt jobba så mycket han orkar med, men nu känner han sig äntligen mogen för pension.
– Krafterna har sinat så pass mycket. Det är bättre att våga inse det och sluta i tid så man inte sliter ihjäl sig.
Men det har inte varit någon lätt insikt. När Valfrid konstaterar att han nu ”gjort sitt” darrar han lite på rösten.
– Jag kunde aldrig riktigt släppa att jag blev frånkopplad från arbetet så tidigt. Det är något jag aldrig velat acceptera, utan har hela tiden försökt komma tillbaka. Jag har älskat arbete.
Svetsar och snickrar
Om det inte funnits något arbete att utföra har Valfrid hittat något att göra ändå. Han snickrar och svetsar alla möjliga saker, eller ”mest jålreden” som han själv beskriver dem. Snickeriet är experimentellt – det är sällan som Valfrid tvekar länge innan han sätter igång med ett projekt. Några ritningar är det inte tal om utan vad han än bygger så tar det form allteftersom det blir färdigt.
I trädgården odlar han och hustrun Hedvig grönsaker och potatis för husbehov. Fisket har det blivit mindre av, men fortfarande pilkar han strömming.
– Det är så spännande! Man vet aldrig hur många man ska få upp.
Halva året bor Valfrid och Hedvig på stugan i Sjövik. Läget är fint, med spegelblankt vatten och helt utan trafikbuller. När dottern Tove gifte sig höll de bröllopet här.
– Bröllopsgästerna skojade att inte borde man få bo så här fint.
Ibland kommer barnbarnen på besök. Den yngsta är förtjust i motorer och har ett litet område där han får köra runt med sin fyrhjuling, berättar Valfrid.
Bastu på hjul
Bastun har han byggt själv hemma i Kulla och kört hit. Hjulen är kvar undertill, så man kan flytta den när som helst.
– Minst en gång i veckan badar jag i den – jag mår bra av det, säger han och klappar stolt på bastuväggen.
När Valfrid blev sjukpensionerad fick Hedvig börja jobba. Hon tog anställning som städerska på Emkarby skola. Då fick Valfrid mycket tid ihop med dottern Tove som då var sex år. Tillsammans var de ute på sjön mycket och plockade bär i skogen.
– Vi plockar fortfarande bär, men de två sista åren har det inte blivit av. Det är en väldigt fin avkoppling och så härligt att ha sylt och saft hela året sen.
Vill helga vilodagen
Valfrid tycks ändå vara nöjd när han blickar tillbaka. När han rör sig runt på Åland ser han sina avtryck både här och där: alla oljepannor han varit med och installerat hemma hos folk och allt vatten som dragits.
Det är mycket som hänt sedan han föddes i Bjärström i en familj med ett dussin syskon. Han är långt ifrån någon utvecklingspessimist, men vissa saker var nog ändå bättre förr.
– Man umgicks på ett annat vis. Folk hade tid för varandra på ett sätt som jag tycker saknas idag. Ville man fördriva tiden kunde man bara gå över till någon annan. Idag måste man ha en orsak för att ses.
– Sedan gillade jag att söndagen var helig. Det behövdes för att klara arbetsveckan.
