DELA
© Nya Åland

Mirjam, 80, livsnjutare, skriver på nya pjäser

Mirjam fyller 80
Namn: Mirjam Öberg,
född Sirkiä.
Född: Den 16 april 1932 i Kuolemajärvi på Karelska näset.
Bor: I Mariehamn.
Yrke: Pensionerad hälsovårdare/barnmorska/politiker.
Familj: Änka efter Brage Öberg sedan 2006. Barnen Kristian och Victoria och barnbarnen Sara, Karolina, Felix, Axel och Isac.
Födelsedagen: Bortrest. Firar med att se den finska föreställningen av musikteatern Katrina i Kuopio. Kalas blir det i sommar.
Tavlorna hänger skönt på hennes väggar.
Trädgården är välordnad, välstädad, rogivande.
Här andas inspiration i varje vrå.
Ännu i dag, nära 80 fyllda, är livet till fullo intressant för Mirjam Öberg. Hon säger med eftertryck:
– Livet är så intressant. Jag har mycket att göra. Jag måste stiga upp klockan sju för att hinna med allt.

Många vänner
Vi är många som tycker oss känna Mirjam. Hon har klämt på magar med bebisar i. Hon stod i lagtinget – som kvinna, inflyttad, före detta finskspråkig – och sa både ett och två sanningens ord. Hon gjorde en omtalad insats som ordförande för Ålands fiskare.
På senare år blev hon känd som pjäsförfattare till sommarteatrar på Pellas i Lemland Granboda och det var hon som invalidiserades efter en svår olycka, den 13 mars 2008, där vännen May Flodin förolyckades.
Här finns hur mycket livsvisdom som helst, bara att våga fråga:
Men Mirjam; hur ska man leva sitt liv?
– Man ska inte gräva ner sig i sina sjukdomar. Andra är sällan så intresserade av dina krämpor som du tror och man kan träna sig i att se det positiva med att bli äldre.
Var är det för positivt?
– Man har många vänner. Dem ska man ta var på.
Så kommer hon på något viktigt:
– Man ska ge kärlek till sina barn, massor av kärlek. Om de första sju åren i en människas liv är trygga blir det en stark plattform som barnet kan stå på hela sitt vuxna liv. Nutidens föräldrar verkar ha svårt att hinna med att ge den ömhet och närhet barnen behöver. Det är synd. Barnet behöver värmen från en förälders kropp. Man måste ta sig tid att sitta med barnet i sin famnen. Bara sitta.
Och papporna?
– Jo just det, papporna också. Vi har inte nått jämställdhet ännu. Nu halkade vi tillbaka igen i lagtinget, det är två steg fram och två tillbaka. Sakta sakta blir det bättre. Också kvinnorna ska få toppjobb. Men det ska inte gå ut över barnen.

Krigsbarn
Mirjam har sina rötter i Karelen. Hela barndomen var besvärlig. Hon hade fem syskon. Ibland kunde upp till åtta personer sova i samma rum.
Vid sju års ålder måste familjen fly från sitt hem för första gången. Som nioåring begärde Mirjam själv att få fara till Sverige som krigsbarn och så blev det.
Först 1992 fick karelarna se sina hembygder igen.
– Det var en besvikelse, byn var ful. Allt var misskött och fattigt.

Om barndomen
Nu skriver hon om sin barndom.
– Jag har inte skrivit på finska på över 50 år men nu försökte jag och det gick så lätt och smidigt. Jag har skrivit om min pappa och det är i första hand tänkt för mina barn. Så borde alla göra. Alla människor ska skriva om sin barndom. Tiden går så fort. Så mycket kan falla i glömska.
Men romaner då?
– Nej, det lockar inte. Det skrivs så mycket böcker ändå. Onödigt mycket.

Pjäsförfattare
Mirjam kom till Kumlinge som hälsovårdare 1958. Hon blev småningom barnmorska i Mariehamn. I mitten av 1970-talet blev hon heltidspolitiker för liberalerna. Hon satt både i dåvarande lagtinget och i stadsfullmäktige. I sexton år fortsatte hon att ägna sig helt åt politiken.
Som pensionär har hon blivit landskapets mesta pjäsförfattare. Under många år skrev hon en ny pjäs till varje sommar.
Hon har skrivit pjäser som ”Fransk Afton på Bentes, Gustava Johansdotter – ett sorgespel, Bred dina vida vingar, Bänkkamrater, Kungens gästabud, Räkenskapskalaset, Lustagård, Det engelska lädergarveriet, Urtima ting i fruntimmersveckan” och ”Onkel Enoks testamente”. Ofta samarbetade hon med regissören Vibeke Voigt.

Karan och Tindra
För ett par år sedan hittade hon en annan samarbetspartner i den rikssvenske regissören Kent Ekberg.
– Han förnyar teatern på Åland. Det behövs, säger hon bestämt.
Tillsammans gjorde de ”Lössen kommer” och ”Kanelbiten”, båda spelade på Pellas.
Nu arbetar de båda på ett stort projekt, med 50 personer på scenen. Det är en pjäs om Bomarsundstiden som ska spelas i Notvikstornet. Arbetsnamnet är ”Karan och Tindra”.
– I flera år har vi levt med den. Det blir en dyr uppsättning, det är en stötesten. Vi saknar finansiering, men hoppas den kan sättas upp när besökscentret invigs, men nu är det också borta ur budgeten. Så allt har skjutits på framtiden.

Lustfyllt
Under tiden skriver hon på annat.
– Jag har gått tillbaka till nollbudget-teater, suckar hon.
Hon har en monolog på gång, om ett äldre pars vardagsliv. Kanske kan den sättas upp på Pellas i sommar. Hon hoppas det.
Skrivandet sker på förmiddagstid. Hon stiger upp rätt tidigt för att hinna med att, som hon säger, kolla in världen, innan hon sätter sig vid skrivbordet.
– Det ska vara lustfyllt att skriva, det har blivit mitt sätt att leva. Fortfarande blir jag självkritisk. Då bara går jag därifrån och väntar med arbetet till följande dag. Därför är det också bra att ha flera arbeten på gång samtidigt.

Kiki Alberius-Forsman

kiki@nyan.ax