DELA
© Nya Åland

Mio Maria Märta-Irene – världens lyckligaste på Åland

Namn: Mio Maria Märta-Irene Sommardahl.
Född:
Den 13 september 1962 i Pernå i Östnyland.
Bor: I Mariehamn.
Yrke: Ungdomsledare i Mariehamns stad.
Familj: ”Tigerhundarna”, Mio har två whippet, båda lyssnar till namnet Tiger. Tiger-Ett är 15 år, Tiger-Två är 2 år.
Födelsedagen: Det bjuds kladdkaka med vispgrädde på torsdag den 13 september efter klockan 15.00 på ungdomslokalen Stallet på Sleipners ridskola på Espholm. Alla är välkomna, också utan blommor och presenter och utan att vara uppklädd, hälsar jubilaren.
Hon lyser upp en hel stadsdel där hon drar fram med sina båda hundar. Hon har en lugn och lycklig utstrålning.
Mio Sommardahl är genuint glad och varför skulle hon inte vara det?
– Jag sägs ha ett oknäckbart gott humör, så jo, jag är översvallande glad och okrossbart positiv. Det är, har jag märkt, ett bättre sätt att hantera vardagen.
Den som ler mot människor får oftast ett leende tillbaka, konstaterar hon, och tycker i allmänhet folk ser lite för dystra ut.

Kids får barnbarn
Att hon blir 50 kan nog för många vara lite svårt att tro.
– Mina kids börjar bli 40 nu… En del har till och med barnbarn, skrattar hon.
Många gamla kids och deras föräldrar förknippar henne med kyrkan efter tiden som ungdomsledare i Mariehamns församling.
– Om jag är troende, jo, ja, men jag kanske inte sitter så mycket i kyrkan. Gud är väl också där jag är.
Men det är åt Mariehamns stad hon arbetar numera. Sedan 1998 håller hon till på ungdomsgården Stallet där tjejer mellan tio och tjugo år träffas och fikar, rider ibland, och umgås med varandra och hästarna.
Dessutom leder hon tjejgrupper, mest på Uncan, och ibland på Tvärsan.
Runt 15 tjejgrupper har hon hållit till dags dato. Antalet är lätt räknat. Hon ser det på hur många målade muggar som står i skåpet. Varje grupp målar nämligen egna muggar.

Tjejernas arena
Att tjejgrupperna ligger henne nära hjärtat syns tydligt. Hon lyser om möjligt ännu mer när samtalet glider in på ämnet.
Det är viktigt, jätteviktigt enligt henne, att tjejer får träffas och diskutera, att de får en arena. Att ”träffa kompisar” är ett lika fint fritidsintresse som att spela fotboll.
– Undersökning efter undersökning visar att tjejer faktiskt mår dåligt. Det ÄR skillnad mellan killar och tjejers verklighet. Tjejer behöver varandra för att bygga sin självkänsla och låta sin röst höras. Det gäller för dem att hitta både sina fötter och sin själ. Det förebygger utbrändhet när de kommer i 30- och 40-årsåldern.

Stärker tjejer
Det är alltid flickorna själva som bestämmer innehållet i träffarna. Träffarna kan mycket väl handla om ”flickiga” saker, som smink och hår. Men det viktiga är hur de tänker.
– Samtidigt som vi har roligt ifrågasätter vi var vi gör. Måste man sminka sig? Vad händer om man låter bli?
Diskussionerna kan också gå heta om ämnen som vad styr tjejer; sexdebut, bestämmer vi allt själva, aborter, våldtäkt och sexuella trakasserier.
– När killar samlas bara genom kallelsen ”vi ska spela handboll” undrar genast tjejerna ”men vilka kommer med?” Och ännu är det så att män stödjer män. Kvinnor stödjer också män – se bara på vårt nya lagting.
Att hon av rättviseskäl borde ägna sig lika mycket åt killarna har hon förstås hört.
– Behovet att stärka tjejer är mycket mycket större. Killar har redan sina arenor.

Tentläste nattetid
Mio är lärarbarn och blev småningom också skilsmässobarn, med många syskon. Hon växte upp i Pernå, Petalax och i Oravais och har i dag sommarstuga i Oravais. En kyrklig ungdomsgrupp i Österbotten kom att betyda mycket.
– Vi var ett jättefint gäng, vi vidgade verksamheten, kan man lugnt säga, skrattar hon. Och tänkt, för ett tag sedan hade vi i ”Ungdomsgruppen” 30-årsjubileum. Det var redan i den jag insåg en gång vad viktigt det är för unga att ha trygga vuxna omkring sig.
Först tänkte hon utbilda sig till bibliotekarie och studerade i Åbo, men så insåg hon att det skulle kännas lite för ensidigt för henne och började på en treårig ungdomsledarutbildning på Lärkkulla i Karis.
– Jag hade hög studietakt, när vi kalasat färdigt framåt två på nätterna gick jag och läste till tentor och tenterade av ämnen två gånger i veckan. Därför klarade jag av utbildningen på bara två år.

Inget omöjligt
Direkt efter utbildningen, 1988, kom Mio till Lemlands församling och 1990 var det dags för jobb i Mariehamn församling.
Sedan 1996 arbetar hon åt Mariehamns stad, först på Uncan och alltså sedan 1998 på Stallet.
Här stortrivs hon. Här är skratten många.
– Jag brukar säga att ingenting är omöjligt, en del tar bara längre tid.
En liten tunn fläta hänger på högra axeln.
– Den har jag alltid haft. Den är där för att jag ska känna igen mig framför spegeln.
Och så bjuder hon på ett kluckande skratt igen.

Kiki Alberius-Forsman

kiki@nyan.ax