DELA
© Nya Åland

Minister med känsla för detaljer

Gun-Mari fyller 50
Namn:Gun-Mari Kristina Lindholm, född Dannström.
Född: Den 29 mars 1962 i Mariehamn.
Bor: I Lemland Lemböte.
Yrke: Kansliminister.
Familj: Make Göran, barnen Julia, med pojkvän Markus, Josefin, med Kalle och dottern Molly, Julanda och Jacob samt mamma Gurli Dannström.
Födelsedagen: Gun-Mari förväntar sig traditionsenlig uppvaktning med sång på sängen på morgonen. På eftermiddagen bjuds på kaffe med tårta i lagtingens foajé mellan klockan 14.00 till 16.00 för kansliavdelningens 30-talet anställda.
– Alla andra som vill titta in hit är välkomna, hälsar jubilaren.
På fredag vankas middag med familjen och på lördag stundar sedan kalas för inbjudna.
Glad vaknar vår kansliminister var morgon. Glad pratar hon på i Pratstunden. Hon är noga med varje detalj.
– Jo, jag älskar att fotografera, jag fick en systemkamera i julklapp i förfjol och ett fint nytt objektiv förra året. När jag kör in till stan på mornarna och ser något extra vackert måste jag bara vända och föreviga synen.
Hon visar på ”paddan”, surfplattan iPad, utsökt vackra bilder på Sjöfararkapellet i morgondimma.
Så går hon på. Detaljrik, sprudlande, full av livslust.
– Jo, jag älskar att vakna varje morgon. Jag är glad över att få leva. Allt i mitt liv är mycket roligt.

Penna saknas
Sedan några månader tillbaka huserar hon i kansliministern rum i Självstyrelsegården. Hon svängde på skrivbordet och sitter nu med ansiktet åt dörren. Ett par murriga tavlor har lämnats tillbaka till Ålands museum, i stället domineras rummet nu av en färgstark målning av en dam med många bollar i luften. På skrivbordet finns dator, iPaden, telefon och mobil – inte en vanlig penna så långt ögat når.
Det är snyggt. Det märk att Gun-Mari är intresserad av inredning.
Stadsfjärden Slemmern har hon bakom ryggen. Här gjorde hon som lillflicka en gång i tiden sommarutflykter med familjen i en liten snipa, med simturer nedanför Lembötebergen, och i bland med mat, packning och tält för övernattningar.

Vill lyssna
Pappa Gunnar Dannström var murare och fackligt aktiv. Han var med om att bygga Självstyrelsegården, dotterns arbetsplats i dag.
– Jag minns tiden på Nygatan med en massa folk som kom och gick. Murare kom och diskuterade arbete och löner. Det pyrde av missnöje. Jag tyckte om att lyssna på deras alla historier.
I slutet av 1970-talen fanns ännu ackorden kvar. Murarfolk fick betalt per sten.
– Jag kan minnas pappa när han kom hem efter en bra dag och sa ”I dag blev det nog en 100-marksdag”. Systemet var ju tokigt, rent omänskligt, faktiskt.

Röd tjej
Det föll sig naturligt med den arbetarbakgrunden att hon blev en röd ung tjej under åren i Ålands lyceum.
– Jo, det var ideologiskt och mycket allvarligt. Jag lånade en av storebrödernas rutiga skjortor och for runt och satte upp affischer…
Sedan följde några år utan politiska aktiviteter. Hon arbetade inom psykvården på Beckomberga i Stockholm och i Ekenäs och utbildade sig till sjuksköterska i Helsingfors.
År 1991 flyttade familjen till Lemland och Gun-Mari blev tillfrågad om hon ville börja med lokalpolitik.
– Jag tänkte det var ett bra sätt att få kontakt med folk och lära känna bygden.
På grund av jämställdhetsregeln, som säger att minst 40 procent av platserna i ett samhällsorgan ska innehas av endera könet, hamnade hon genast in i kommunstyrelsen, där hon sedan stannade i åtta år.
– Jag lärde mig massor, for runt till äldreboende och dagis. Varje ärende kunde jag förbereda i timmar.
Hon pratade med folk – det återkommer hon ofta till – hon gillar att prata med folk.

Knäppt namn
Gun-Mari var med om att starta det privata daghemmet Paletten i Lemland och arbetade där i sju års tid.
År 1999 gick hon med i de Obundna och kom in i lagtinget. Sedan 2000 är hon ordförande i partiet som har 350 medlemmar.
– Men partiets namn är lite knäppt. De obundna, vad säger det egentligen?
Numera är hon trygg i rollen som föregångare och förebild. Hon gillar struktur och organisationsfrågor.
– Sånt är jag bra på, hävdar hon utan omsvep.

Politik blev livet
Som kansliminister handhar hon stora frågor som självstyrelsen, näringsrätt och hembygdsrätt, polisen, EU och den externa politiken.
– Man kan lugnt säga att politik blev mitt liv. Jag valde det framför syjuntor och franskakurser. I dag kan jag konstatera att det passar mig. Jag är inte rädd för människor och jag är inte rädd för att säga till när det behövs.
Vad är du mest stolt över att ha åstadkommit?
– Det är nog att vi fick in enskilda daghem i barnomsorgslagen. Det är inom familjepolitiken jag har min grund och styrka.
Men. Hur orkar du?
Först verkar hon inte riktigt förstå denna för många högst adekvata fråga.
– Det är fint att se att man faktiskt kan åstadkomma något och folk kan komma i butiken på eftermiddagen och tacka för det ena och andra.
Och när det tjafsas och kvarnarna mal långsamt och inget händer?
– Då gäller det att argumentera väl, försöka få folk att förstå att de har något att vinna på förslaget. Det är så man får igenom sina idéer.

Kiki Alberius-Forsman

kiki@nyan.ax